Tokyo 'r Us RE-ENACT

Vår familj är en hundfamilj. En stor hundfamilj. Sammanlagt har vi haft 6 hundar. Vi har haft hund i över 12 år nu och efter ett par år sådär har man känt att hundarna är en självklarhet i sitt liv. Man tar för givet att de är där, är gosiga, mjuka och glada att se en när man kliver innanför dörren. Man tar för givet att de hundar man haft så länge ska vänta på en när man haft en lång och jobbig dag, att de är där för att man ska kunna gräva ner ansiktet i deras päls och pusta ut. När jag vaknade imorse var det grå himmel och sannerligen en ”passande” mörk färg till vad som komma skulle. I skrivande stund gråter jag. Igår kväll låg hon precis som vanligt framför mamma och pappas dörr på sitt lustiga sätt och stönade när man kliade henne bakom örat. Precis som vanligt tittade hon upp med sina stora ögon som hon brukar göra och viftar lite på svansen som hon alltid gjort. Ronja blev 7,5 år.

De som haft hund vet att det är lika jobbigt varje gång när de bara en dag försvinner sådär. Det är andra gången jag är med om det och det är lika jobbigt varje gång. Att man fastnar och älskar något så oerhört fint som en hund är på både gott och ont. Man får så mycket kärlek tillbaka men det kommer alltid en dag då man måste se på när de blir svagare och sedan försvinner. Hundar lever, som alla nog vet, inte lika länge som människor och har man så många hundar som vi har får man ju många gånger så mer kärlek, men även många gånger så fler tårar.

R.I.P vår älskade Ronja, 2001/12/31 – 2009/08/27