Tokyo 'r Us RE-ENACT

Under ganska lång tid har jag hört hur Stieg Larssons trilogi Millenium är bra. Igår satte jag mig faktiskt, eftersom jag inte har tiden att läsa ut bokserier justnu, och tittade på Män som Hatar Kvinnor. Jag ska erkänna att jag inte är ett stort fan av svensk film. De filmer jag gillat är väl i princip Jalla Jalla och Kopps. Men jag jag måste också erkänna att Män som Hatar Kvinnor var en djävligt bra film. Bra, men grotesk. Jag har ju inte läst boken så jag vet inte hur allting går till där, men vissa scener i den här filmen var närmare bestämt skruvade. Skruvade på ett bra sätt då, givetvis eftersom det får en att reagera såpass mycket. Skådespeleriet är klockrent, med passande musik och handling. Utlåtande? 5 japanska flaggor av 5.

 

Idag jobbade jag också. Det var dags för månadens inventering på Konsum och jag blev den som fick göra det. När jag pratade med mina kollegor tyckte alla det var så himla hemskt och tråkigt, men jag tyckte inte det var så illa faktiskt. Inte det roligaste måhända, men heller inte det tråkigaste. Ett arbete som måste göras helt enkelt! Tid tog det också. Vill man vara 100% noga skulle det nog ta flera dagar, påpekade min chef. Jag skulle inventera allting i frukt och grönt-avdelningen, blommor, drickbackar samt massa krimskrams ute i butik. 50 sidor med ”krimskrams” blev det. Nåja, det resulterade åtminstone i OB så det är OK :-) Slutade på 5 timmars arbete ungefär, vilket inte är så farligt.

 

Jag har också spenderat en del tid med att uggla igenom lite gamla bilder från tidigare vistelser i Japan. Ju mer man tittar på bilderna desto mer sugen blir man på att bara köpa en biljett på en gång och åka iväg. Här får ni ta del av några bilder jag tog när jag var där för två år sedan! Personligen ska jag sätta på Watchmen. Ha en bra en!

 

När jag var där 2007 var munkar ganska populärt, vilket man kan se ovan. De har även massa "Mister Donut" överallt också... eller hade åtminstone.

Det har varit en trevlig lördag idag. Dagen började med lite repetition av japanskan och fortsätte med att jag åkte ut till min kompis Gunnar. Han hade fått hem sitt utlånade Sigma 150mm Macro-objektiv och ville visa upp den. Jag har fortfarande inget eget macroobjektiv, men det blir nog ett sådant köp när jag kommer till Japan. In any case, han köpte för några veckor sen ett objektiv som kallas för ”lensbaby”. Detta objektiv är väldigt speciellt och fångar bilder som närmast ser ut att kameran zoomar in samtidigt på objektet i fråga medans den tar kort... Ja, vad fan, det är svårt att förklara så jag visar helt enkelt med en bild vad jag menar. Dessa två tog jag med det ypperligt underliga objektivet:

Som ni ser blir det lite annorlunda effekt än vad man får av ett vanligt objektiv. Jag skulle verkligen inte ha någonting emot att ha ett sånt själv. Den ger coola effekter och man får välja var fokuspunkten ska ligga genom att vrida på själva objektivet! Bilden härunder är tagen med Sigma 150mm Macro.

Nåväl, efter en del skitsnack och så begav jag mig hemmåt. Fortsatte där jag avslutade min japanska och sedan kom våra grannar över på besök för att käka kräftor. Vi har inte ätit kräftor alls i år och det var första gången nu och förmodligen sista för min del då jag åker snart! Nåja, det är lite kött på kräftorna men det är roligt att man gör någonting tillsammans. Man får arbeta lite för maten för en gångs skull! För övrigt lärde jag mig av morsan att citron är bra att ”tvätta” sig med efteråt så man slipper en sån stark kräftlukt på fingrarna efteråt. Lukten finns kvar, men inte fullt så stark som det brukar vara. Kudos till den som kom på vattenskålen med citron i.

Nu har jag använt kontaktlinserna i tre dagar ungefär och det går skitbra. Har inte haft linser på länge, men dessa känns skitbra jämfört med de jag hade sist. Nu kanske jag behöver jag inte peta upp glasögonen stup i kvarten och dessutom slippa de fula märkena på näsan! Nåväl, nu avslutar jag detta inlägg! Gonatt.

Idag har varit ytterligare en dag i mängden känns det som. Jag pluggar för fullt, eller ja... inte än då, men det kommer nog snart. Jag har varit och handlat massa roliga hygienprodukter idag som jag tänkte att jag skulle ha med mig till landet i öst. Kändes som att det var lika bra att köpa med mig härifrån då jag vet vad jag vill ha för slags duschcremer och deodorants. Jag kom just på att jag glömde köpa bomullstopps... I japan har man ju något motsvarande för att rengöra örat, fast den är väldigt udda. Istället för det vi är vana med, en enkel plastpinne som det sitter fast bomull på vardera sida, har de något så avancerat som en lite större bambupinne och är "skedformad" i ena änden med en liten boll på andra änden vilken är tillverkad på fjädrar eller nåt sånt kul.



Så rolig ser den ut. Jag skulle nog inte våga mig på den där alltså.

För övrigt har jag fått lite japansk valuta av morsan. I Japan kallas valutan för Yen ( 円 ) men uttalas i Japan för "en".
Medföljandes i denna pengapåse fanns det en hel del mynt också. Vi svenskar har en tendens att klaga på våra 50-öringar, vilket jag tycker är helt befogat också för jag hatar den jag med. Den Japanska valutan är lite "större". När man tittar på växelkursen så tittar man på hur många kronor 100 yen kostar. Just nu svajar den väl runt 7,6 - 7,8kr om man vill köpa dem från Xchange eller Forex. Hursom haver har vi svenskar det djävligt enkelt jämfört med japaner när det gäller mynt. Om ni tycker att VI har många slags mynt så har japanerna ytterligare två stycken.



Nu finns det bara 5 stycken på bilden då ( :( ) men jag hade ingen fem yen:are. Så sex mynt, jämfört med våra fyra. De som finns är 500, 100, 50, 10, 5 och 1 yen. Om ni tycker det är jobbigt med småpengar i Sverige så kan ni ju bara tänka er hur mycket mynt det går att samla på sig i Japan istället. Om vi säger att en produkt i Sverige kostar 67,50kr. Det är ju inga problem. Det är ju tre tjugolappar, en femkrona, två enkronor och en femtioöring.

Sen kommer vi till Japan där en produkt kostar kanske 4687 yen. Happ, då var det ju bara att börja räkna då. Antingen tar man den lätta utvägen och väljer 5000 yen-sedeln, eller så kan vi skrapa ihop alla mynt vi samlat på oss. Så fyra 1000 yen-sedlar, en femhundrayen:are, en hundrayen:are, en femtioyen:are, tre tioyen:are, en femyen:are (om ni har en dvs!) och två enyen:are. Eller om ni inte har en femyen:are så får ni ta sju stycken enyen:are istället :-) Som sagt, mynt i Japan är nog en av de värsta aspekterna jag känner till med den japanska valutan. Det är så djävla smått i relation till vad varorna kostar. Och det går inte att betala med våra VISA-kort i vanliga matbutiker heller, för som vanligt med Japan, fungerar inte alla våra europeiska saker där. Korten går givetvis att använda i en del större butiker och så, men i mindre butiker måste man använda kontant. I-landsproblem, don't we all hate them?

Så... jag är en flitig läsare av DN:s hemsida. De har bra nyheter tycker jag och har en hel del att erbjuda. In any case, både i tidningar och TV snackas det en hel djävla del om den där svininfluensan... och jag blir så förbannat trött på det! Det är pågrund av MEDIERNA som alla blir vettskrämda av skiten att man knappt kan slå sig till ro. Jag var förbi till apoteket idag och skulle köpa en såndär flaska med alcogel för handdisinfektion och de sade att det var slut i hela landet. Sverige löper amok. Varje år är det ny influensa och jag förstår inte vad det är som är så djävla märkvärdigt varje år.

Nej, jag vill inte ha influensan för man kan dö av den om man har riktigt otur. Det är självklart att influensaviruset är farligt, men så är det ju varje höst. Medierna förstorar det varje år också och folk blir som galna i att köpa tamiflu, alcogel och allt vad det nu kan vara man vill förbereda sig med. Kvinnan på apoteket sa att det ska inte vara någon fara sålänge man håller god hygien. Tvätta händerna regelbundet, som man alltid gör i alla fall, nys i armväcket och så vidare.

Nåja, nu skall jag nog faktiskt börja plugga lite. För er som är intresserade så ser det ut ungefär såhär när jag pluggar kanjitecken. Visserligen smått, men ni kan nog förstå att det blir en hel del tecken :)

Vår familj är en hundfamilj. En stor hundfamilj. Sammanlagt har vi haft 6 hundar. Vi har haft hund i över 12 år nu och efter ett par år sådär har man känt att hundarna är en självklarhet i sitt liv. Man tar för givet att de är där, är gosiga, mjuka och glada att se en när man kliver innanför dörren. Man tar för givet att de hundar man haft så länge ska vänta på en när man haft en lång och jobbig dag, att de är där för att man ska kunna gräva ner ansiktet i deras päls och pusta ut. När jag vaknade imorse var det grå himmel och sannerligen en ”passande” mörk färg till vad som komma skulle. I skrivande stund gråter jag. Igår kväll låg hon precis som vanligt framför mamma och pappas dörr på sitt lustiga sätt och stönade när man kliade henne bakom örat. Precis som vanligt tittade hon upp med sina stora ögon som hon brukar göra och viftar lite på svansen som hon alltid gjort. Ronja blev 7,5 år.

De som haft hund vet att det är lika jobbigt varje gång när de bara en dag försvinner sådär. Det är andra gången jag är med om det och det är lika jobbigt varje gång. Att man fastnar och älskar något så oerhört fint som en hund är på både gott och ont. Man får så mycket kärlek tillbaka men det kommer alltid en dag då man måste se på när de blir svagare och sedan försvinner. Hundar lever, som alla nog vet, inte lika länge som människor och har man så många hundar som vi har får man ju många gånger så mer kärlek, men även många gånger så fler tårar.

R.I.P vår älskade Ronja, 2001/12/31 – 2009/08/27

Jag har något som folk kallar för resfeber tror jag... Eller det påstod min studievägledare när jag ringde till honom idag för att diskutera lite diverse saker kring resan. Visserligen är inte väskorna packade två veckor innan avgång, men ändå! Anledningen till att jag ringde till Staffan var för att innan man landar i Japan måste man skriva på ett så kallat ”Landing card”, där resenären skriver sitt namn, syftet till varför man vistas där och adressen man tänker använda när man är i Japan. Eftersom jag inte blivit tilldelad någon lägenhet än, vilket man blir när man kommer fram, så har jag ingen adress jag kan ange. Istället får jag skriva ner adressen till Nihon Universitys internationella del i Chiyoda (stadsdel i Tokyo). Vi snackade även lite om resan, språket och lite annat smått och gott också vilket jag blev lite förvånad över. Det är nog första gången jag har en längre konversation med honom. Jag antar att jag kan prata ganska länge om resan om jag väl kommer igång. Något besked från CSN har jag inte fått då Staffan inte hunnit registrera mig ännu, men det lär väl ske ganska snart hoppas jag.

När jag frågade om stipendiumet jag ansökt till tyckte han att jag inte skulle räkna med det utan utgå ifrån att jag inte får det. Nu är det ju ingenting som är bestämt, men det finns nog ganska många som ansökt antar jag. Jag gråter inte om jag inte får det, men det vore en oerhörd lättnad. Men påtal om pengar då så fick jag min lönespec idag och lönen bör dimpa ner i mitt konto imorgon. Det blev ganska mycket faktiskt och det känner jag att jag är välförtjänt av. Jag jobbade i princip varje dag under juli månad, varje helg och ganska många kvällar. Jag räknar nog med att få ungefär hälften av summan till nästa månad (för den tiden jag jobbat nu under augusti) så det ska bli najs.

Jag håller även på att sammanställa en checklista för att inte glömma viktiga saker som ska följa med. Laptopen, kanjipapper, grammatikpapper, kameror, glasögon (de behöver jag verkligen om jag vill se något), plånbok, viktiga dokument och annat kul. Checklista... precis som i gamla goda tiden, när man åkte ut med husvagn för att campa ute i vildmarken. Inte för att jag gjort det någon gång, men så funkade det tydligen förr enligt farsan. Min reseförsäkring är fixad nu också, vilket är skönt. Skulle något hända slipper jag ju betala den skyhöga räkningen som medföljer den japanska sjukvården. Japan är som känt inte som Sverige. Händer något och man inte har försäkring i Japan, då är risken stor att kontot hamnar på minuskanten väldigt snabbt. Checklistan innehåller även SITTPLATSER (som dessutom är understreckat). På British Airways hemsida kan man checka-in och bestämma sittplats 24h innan avgång och det är något jag definitivt måste fixa. Jag blir galen om jag inte får det jag vill ha, faktiskt... Jag skulle dock inte ha någonting emot om jag blev uppgraderad till World Traveler Plus eller Bussiness... Har man riktigt tur kan man bli det, fast med min tur så ja, då lär det väl aldrig bli så.

Morsan lånade även ut sin kamera till mig. Även om D40 är en bra kamera kan den vara lite för klumpig att ta med alla tillfällen och morsans kamera är en kompakt en och funkar ganska bra... Tror jag. Bättre än min kompakta kamera iaf, som knappt kan ta i mörker.

Jag läste igenom listan för vad unviersitet bistår med för materiell i lägenheten. Faktiskt så är det med en hel del grejer som är djävligt bekväma att ha, t.ex. riskokare. En riskokare är ett måste när man bor i Japan. Det trevliga med riskokare och japanskt ris är att det blir lite ”kladdigare” i konsistensen och inte lika löst och torrt som ala carte här i Sverige. Jag föredrar den japanska varianten, vilket givetvis går att få till här också med exempelvis jasmineris eller ”sushiris” (som mer eller mindre är något slags grötris tror jag). Det finns också TV med VCR (!!!).

Tyvärr har det inte blivit av så mycket med fotograferingen. Jag har haft en hel del annat att tänka på och repeterandet av japanskan tar tid, speciellt när jag nu pluggar in nya kanjitecken. Imorgon kommer jag att köra sista vevan med nya kanjitecken från boken Basic Kanji Book vol 2. Då har jag jobbat klart med de cirka 150 tecken jag hade som mål till den vecka (från förra veckan). Totalt sätt har det då tagit 6 dagar. Efter det kommer jag att fortsätta med Intermediate Kanji Book vol 1, som jag har sedan Linköpingstiden. När man råpluggar kanji som jag gör nu är det lätt att man tappar bort sig bland alla uttalen och så, men efter man smält tecknena efter en dag eller två så börjar det flyta på lite mer.

Så, snart när resan närmar sig då behöver jag även klippa mig. Mitt hår är naturligt tjockt, djävligt tjockt. Det spelar inte någon roll om jag har wax eller liknande i det utan det puffar ut iaf när det är som värst. Jag klippte mig tidigt under juni månad senast och försökt hålla mig från att klippa mig för att se hur det blir efter 3~ månader i hopp om att jag ska slippa frisören där. Nu överväger jag faktiskt att klippa mig därborta också en gång åtminstone. Som det är nu är fördjävligt faktiskt. Det går knappt att forma det och när jag duschat håret och det torkat naturligt sticker luggen ut på högersidan som en djävla baronmustasch. Fattas bara att jag sitter och rullar den också. Jag hatar mitt hår. Inte för längden utan för att det är så djävla tjockt. Gunnar tycker att jag inte ska klaga för han har tunnt hår istället, men de som inte haft hår som mig förstår inte vad djävla jobbigt det är. SPONGE.

Sen vill jag göra reklam för Spotify. Jag tror aldrig jag varit med om något bättre än Spotify faktiskt. Helt brilliant. Kör man gratisversionen måste man lyssna på reklam till och från, men det är inte alls ofta och så finns det reklam i själva programmet också, men det är inget som är jättestörande. Det finns djävla mycket musik där faktiskt och jag har dessutom hittat grupper där som jag aldrig hört förut men börjat gilla efteråt. Funderar faktiskt på att köra ett premium account för att stödja dem. Som sagt, brilliant idé, brilliant program... och bäst av allt är att jag kommer att använda det i Japan :D

Nu avrundar jag detta långa inlägg och tackar för mig denna dag. Dags att öva på kanji så här på kvällskvisten en sista gång.

Under de senaste dagarna har nog de flesta av er, som håller sig uppdaterade på nyheterna, läst eller sett om hur Israel anklagar Sverige för att regeringen inte fördömmer en artikel skriven i Aftonbladet. Artikeln skrevs av en frilansjournalist och författare Donald Boström (artikeln kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab) och har på senaste tid alltså varit väldigt omdebatterad. Den första ”officiella” reaktionen från Svenska ambassaden i Tel Aviv, Israel, gav vika väldigt snabbt och bad om förlåtelse och tog avstånd från artikeln... Men den officiella reaktionen, som kom någon dag senare från Carl Bildt till att börja med, var att man inte tänkte be om förlåtelse. Både Bildt och Reinfeldt har påpekat att det hela handlar om yttrandefrihet och att regeringen inte kan bryta mot grundlagen, som säger att man inte får förbjuda yttrandefrihet..
Jag måste faktiskt erkänna, även om jag inte står på den blåa sidan, att både Bildt och Reinfeldt hanterat det bra än så länge. Varför ska vi behöva ge vika för Israel när de nu dessutom anklagar oss för detta kan leda till anti-semitism. Jag tror mycket på att de har bäddat upp för sånt hat, om det nu finns något sådant, på alldeles egen hand. Israel menar ju att deras armé är den ”mest etiska” i hela världen.

Jag tycker att Israel tar i för hårt. På en Israelisk nyhetssida kan man läsa hur amerikaner och israeler gör narr av den svenska yttrandefriheten, skojar om ”Hur skulle ni gilla om vi invaderade ert land och tog era organ? Skulle ni kunna stå emot det?”. Dessa personer lär väl knappast hjälpa Israel att se bättre ut efter att de redan hävt ur sig massa skit. Jag ska inte säga att jag är expert på Israel-Palesinakonflikten för då skulle jag ljuga. Men vad jag däremot vet är att har man ingenting att dölja så kan man inte bli såhär upprörda. Vad de skulle ha gjort istället var att dementerar påståendet och går vidare. Vad som händer nu är ju närmare bestämt löjligt från deras sida.

Nu är det drygt två veckor kvar till resan. För några dagar sen hittade jag en ganska rolig kanal på youtube som heter theJapanChannel.com där en australienare bosatt i Japan visar de som är intresserade hur man ska bete i Japan och lite andra småroliga saker. Om ni ska till Japan eller är intresserade kan jag rekommendera att ni tittar på hans klipp. De är väldigt roliga att titta på och det visar upp en hel del saker som Svensson aldrig skulle kunna tänka sig att det finns. Chegg it out: Japanchannel

Under cirka 2.5 månader nu har jag haft samma tyngd på min hantel som jag använder här hemma. Av någon anledning kom jag aldrig till skott med att köpa nya vikter, vilket jag äntligen gjorde igår. Nu kör jag 12kg på hanteln och det var länge sen jag kände mig såhär utmattad i armarna, vilket är en djävla härlig känsla kan jag tala om.
Jag har aldrig varit en person som vill ta styrketräning till det extrema och jag kör heller inte på något gym. Jag kör hemma helt enkelt. Jag vet att det inte ger lika mycket eftersom man inte alltid kan isolera eller öka lika mycket som man gör på gym, men jag gör det mest bara för att det är nyttigt och för att armarna ska se lite bättre ut såklart :) Utöver armarna kör jag ben (benböj), push-ups av olika slag, crunches och sit-ups. Faktiskt så har det gett en hel del och jag måste erkänna att det underlättar ju speciellt när man jobbar mycket med att bära saker fram och tillbaka på Konsum. Visserligen jobbar jag ju bara imorgon och söndag, men ändå. Man känner skillnad och det är skönt.

Jag har aldrig haft speciellt bra självförtroende tidigare, men mycket tack vare att jag gick ner i vikt under min tid i Linköping upptäckte jag även hur jag mådde bättre av att inte väga lika mycket som jag gjorde innan. Innan jag flyttade hemifrån vägde jag nog säkert runt 85, give or take ett kilo. När jag flyttade tillbaks från Linköping till Karlskoga hade jag gått ner till runt 67 eller 68kg. På den tiden "tränade" jag inte som jag gör nu heller. Även fast man drack en hel del och blev härdad inom dryckeskonsten hjälpte cyckeln en hel del faktiskt mot allt detta. Linköping är som känt en cykelstad och jag cyklade nämligen till och från skolan varje dag i vilket väder det än var och vilken årstid det än var.

Numer väger jag runt 72kg, vilket jag stannat på faktiskt. Det är också en skön känsla, att man vet att ens metabolism har ökat såpass mycket att man slipper gå upp de där tråkiga kilona som man inte vill ha. Nu har jag ju lite mer muskler också jämfört med förut så att gå upp några kilo muskler är helt ok, men fett tackar jag nej till. Morsan klagar på att jag äter för lite godsaker nu när jag är här, men jag försöker faktiskt tänka så gott jag kan på kaloriintagen. Hon menar att jag kommer gå ner ändå när jag åker till japan, vilket kanske är sant men ändå inte. Jag kommer förmodligen till och med ta med mig mina joggingskor till japan och hitta någon rolig rutt jag kan springa mina två-tre dagar i veckan som jag gör här i Sverige.

Ni tycker säkert att jag pratar för mycket om det här, men för mig är det viktigt och bloggen är till för att jag ska skriva av mig det jag har på hjärtat. Ska jag vara ärlig gillade jag aldrig min egen kropp för 3 år sedan. Jag avskydde den och som sagt tärde det på mitt självförtroende något oerhört. Under den längsta tiden hade jag sådana där byxor som var vida som attan och hade WU-TANG skrivet på bakfickan, bara för att jag inte ansåg att andra kläder passade. När jag väl började använda vanliga straight jeans hade jag storlek 36. Numer använder jag storlek 31 eller 32, beroende på modell och märke. Hur djävla skönt är inte det tror ni?!

In any case, jag var ju i Örebro härom dagen och träffade min söta kompis Stefan. Ute vid slottet fanns det lite roliga konstnärliga föremål och dessa är två av dem som jag tog med Stefans kamera:





Den här bilden häruppe (med slottet) är lite rolig. Ser ni det som sticker upp ur vattnet? Det är en hand som pekar på slottet. Djävligt roligt faktiskt :D

Nu är det knappt 3 veckor kvar till japanresan. Nästan allt är väl klart egentligen... biljett, laptop, nytt pass, en djävla massa energi och en sprillans ny laptopväska... Nästan. Jag köpte en crumpler-väska från webhallen som rymde upp till 17¨-skärmar och hade jag vetat bättre hade jag inte köpt den alls. Den är den största axelväskan jag någonsin sett i hela mitt liv. Och då menar jag STOR. Stor och dessutom helt djävla stel som en planka. Tar jag "på" mig väskan, ser det rent sagt fördjävligt ut. Remmarna kunde lika gärna vara gjorda av någon slags metall för när man sätter väskan på axeln, då ser det ut som att man bär på en tavla ungefär. Skitsnyggt!  En sånhär väska vill man ju gärna att remmarna ska gå lite mer format efter armen, men denna väska, den blir verkligen som en trekant och den vägrar böja sig.
Dessutom när jag kom hem och upptäckte detta till min förtvivlan, kommer morsan upp med en laptopväska hon köpt i Japan, som passar perfekt till min dator. 800kr kostade Crumpler-väskan, som jag inte ens gillar och som jag faktiskt tänker antingen 1. Be farsan lämna på Webhallens butik på Sveavägen (om de nu tillåter det, den skickades ju från deras postorder i Solna.) eller 2. Skicka tillbaks den per post, för 200kr ungefär i frakt. Så kul var det.

Inför resan har jag även försökt att förbereda mig mentalt inför flyget. Det finns väl de som älskar att flyga men jag är en sån person där ordet ”hatkärlek” passar in bra när det gäller flygresor. Det är kul kanske de första 15 minuterna och de sista, men jag kan aldrig släppa min nervositet när jag flyger. Statistiskt sett så är det ju färre flygplansolyckor jämfört med bilolyckor, men då får man även tänka på att antalet flygplan är ju inte lika många heller. Ofta tänker jag i banorna ”hoppas att alla har stängt av sina mobiltelefoner nu”, ”jag hoppas att det inte är en tyfon vid Tokyo när jag landar” och så vidare. Det känns ganska galet, men varje gång jag åker till japan (och hem för den delen) så tänker jag på sånt här.
Men ändå tillhör det ändå det stora hela på något sätt och jag kan inte undvika att småle när jag tänker på att man kan titta ut genom det ovala fönstret och se den blå himlen ovanför alla molnen. Dessutom visar de tydligen Terminator Salvation i september, vilket passar perfekt för min del då jag faktiskt inte sett den än. Sen är det något slags spänningsmoment i att lyfta och landa, det pirrar lite sådär i magen... Jag brukar dock alltid sitta vid sätena närmast gången. Mest för att jag ska kunna gå ifrån när jag vill, men även för att jag ska kunna komma ut snabbare ur planet. Ja, snabbare ut ur planet, jag hatar att bli ståendes därinne för länge.

Japanskan går bra. Just nu prioriterar jag kanji, för grammatiken är lätt ihågkommet upptäckte jag när jag läste igenom det härom dagen. Jag har som mål att lära mig 150 stycken nya nu under denna och nästa vecka. Det svåra med kanji är att de har två läsningar. Ena kallas för kunyomi, vilket är den japanska läsningen medans onyomi är den ”kinesiska”. Vad skillnaden är läsningarna helt enkelt kommer från respektive land (fast den kinesiska läsningen uttalas ju inte likadant som i Kina då).

Moving right along, jag var till optikern idag och beställde provlinser. Jag har inte haft linser på ett tag, men det ska väl inte vara några problem hoppas jag. Ska bli skönt att kunna springa runt och ha sig utan att använda glasögon... Underlättar ju faktiskt ganska mycket när man exempelvis fotograferar. Jag har nog aldrig träffat på en optiker med en sån ful mun. Hon svor och hade sig, men var djävligt trevlig och rolig dessutom så det var OK!

Igår var jag i Örebro och träffade Stefan och hans flickvän Ellinor som jag inte träffat sedan midsommar. Vi snackade en hel del om krimskrams. De är på G att köpa bostadsrätt dessutom och jag hoppas verkligen det går vägen! De är djävligt söta tillsammans faktiskt. Jag fick även svar från fotografen i Japan, Masuda. Han kom med prisförslag på begagnade objektiv och kamerahus. Jag blev faktiskt glatt förvånad när jag såg att macroobjektivet jag lånade av min kompis Gunnar kostade så lite som 1850kr (gårdagens valutakurs). Nytt kostar den väl runt 5500 tror jag så den tänker jag nog slå till på åtminstone. Sen får jag se om jag byter upp mig till ett bättre kamerahus, men det får vänta lite tills jag vet om jag får stipendium eller inte...

Det får duga för dagen! LATER!

I skrivande stund sitter jag och leker med min nya laptop. Den är stilren, snygg och är förvånansvärt väldigt tyst. Just nu har jag dock två problem: Jag måste köpa en väskan till den, vilket jag tekniskt sett gjort redan då jag beställt en från webhallen, och för det andra hatar jag laptop-tangentbord. Det är väl en vanesak antar jag, men allting är så himla ihoptryckt att man till och från kommer emot knappar man inte vill. Nåväl! Väskan jag köpte är av märket Crumpler. Fördelen med denna typ av väska är att man kan använda den till annat än bara laptops. Dessutom är de snyggt designade och min gamla Björn Borg-väska börjar kännas passé.

Igår började jag repetera japanskan. Än så länge har jag bara kört kanji, men av de cirka 400 kanji vi lärt oss de två första terminerna sitter fortfarande där de ska så nu känner jag mig lugn igen. Härnäst blir det även grammatik och lite annat skoj, men det ska nog inte vara några problem heller.
För er som inte vet är japanska språket uppbyggt på tre olika "alfabet". Det första heter hiragana, det andra för katakana och det tredje är kanji. De två förstnämnda är av de enklaste sorterna och är grunden till språket. Kanji är det som är den svåra biten i skriften då det finns flera tusen av dessa tecken, och en del är väldigt komplicerade. Vill man kunna läsa dagstidningen bör man kunna runt 2500 av dessa kanjitecken... Dessutom kan de uttalas olika, beroende på om de är ihopsatta med andra kanjitecken eller om de är var och en för sig. En himla massa att komma ihåg, men det är kul!

Annars har det inte hänt så mycket idag. Plugg, styrketräning och... avslappning typ. Imorrn bär det av mot Örebro då jag ska träffa en gammal kompis som bor där numer. Även han har köpt sig en systemkamera så det blir väl att gå runt och ta någon bild eller två om vädret tillåter.

Idag var en händelsefull dag... Eller ja, kanske inte så händelsefull som man hoppats på men åtminstone givande. Min japanresa börjar närma sig med stormsteg och inför resan hade jag beställt en HP-laptop från webhallen. Dock väntade tråkiga besked att de inte hade något datum för när de faktiskt skulle få in den på lager. Releasedatumet var idag egentligen, men tydligen fick de inga leveranser från HP och de visste som sagt inte när den skulle komma alls. Jag avbokade den helt enkelt och bestämde mig för att faktiskt köpa en billigare Asus-laptop istället. Jag har inte så stort behov av en monsterlaptop och dessutom får jag med en Lacie 500gb extern hårddisk (såndär liten 2.5¨ som är smidig och fin)... Jag har inte köpt den än, men jag ska åka in och firra den imorgon tänkte jag!

Nåväl, idag var jag som jag skrev igår hos tandläkaren för första gången på ungefär 5 år tror jag. Skönt nog hade jag inga fel på mina tänder, förutom lite beläggningar som kommer naturligt av saliv då tydligen. Det är en såndär lagom obehaglig känsla dock när de sitter och gräver med sina verktyg. Nåväl! Det gick bra i alla fall.

Så anyway, varför denna konstiga rubrik? Det är väl knappast fredag och heller inte år 2001. Det började med att min dator krashade igår kväll och när jag satte igång den spelade MSN spratt och sade att tjänsten inte var tillgänlig. Happ tänkte jag, något temporärt fel och stängde av datorn för att gå till sängs. Idag igen så fortsatte den krångla med mig och jag började tappa tålamodet. Jag kollade upp lite olika lösningar och tyckte att jag hade gjort allting. Nu under kvällen så satte jag igång lite musik och min last.fm-plugin skrek till om att datumet på deras sida och från min inte stämde överrens. "Va?" tänkte jag och undrade vad fan det var frågan om. Jag kollade sedan på datumet och datorn tyckte att det var år 2001 istället för 2009... Det var dessutom problemet till varför MSN inte ville starta. Tackar för den ja, vem fan trodde att det var datumet som ställde till det och hur fan blev det såhär överhuvudtaget?

Jag provade även på att ta HDR-bilder idag. HDR är minst sagt ett pilligt där efterarbetet gör mycket av bilden. Mycket handlar om att få in rätt toner i bilden, kontrast, ljusstyrka och så vidare.

Så här kan det se ut på en bild med normal exponering:



Och så här kan det se ut på en bild med HDR:



Som ni ser ser det ju sannerligen annorlunda ut och om det är snyggt eller ej är ju givetvis subjektivt. Personligen älskar jag HDR. Just en fruktskål kanske inte är det intressantaste av alla objekt, men detta var mest för att jag ville prova på hur det fungerade. Skillnaden är även att man kan få fram bättre detaljer på bilden i och med att man tagit bilder i olika typer av exponeringar.

Idag gjorde jag min sista schemalagda dag på Konsum. Känns bra såhär efteråt faktiskt. Jag jobbar visserligen nästa helg också istället för en, men den var inte schemalagd från början. Jag är då ledig måndag - fredag åtminstone och nu är det dags att dra igång med japanskan igen. Jag har knappt använt språket på 1.5 månad ungefär och börjar känna mig ganska ringrostig. Ett språk som japanskan kräver att man är aktiv och eftersom jag inte varit det måste det bli repetition.

Idag var även syrran här för att provköra sin nya bil... den är inte hennes ännu, men hon ska väl så mycket jag vet köpa den snarast. Det är en Opel Astra combi tror jag att det var... fungerade som den skulle tyckte jag, även om det var lite småsaker jag störde mig på. Brorsan var i STHLM för att springa midnattsloppet igår och han ville också provköra bilen så han skjutsade ner syrran hit, då han ändå var påväg till västkusten med sin familj. Syrran tog även med sig sitt stativ som jag fick låna samt ett teleobjektiv till kameran (för de som inte är kunniga är det ett objektiv som zoomar långt!). Ska bli kul att prova på lite saker.

Imorgon ska jag faktiskt till tandläkaren! Jag har inte varit hos tandläkaren på nästan 5 år nu tror jag, vilket inte är så bra kanske. Men det har aldrig blivit av, även om tanken funnits där. Ärkelat, det är vad jag är ibland.
Sedan bär det nog av till stan för att fixa tid till ögonlinspassning. Jag har använt linser tidigare, men gått lite till och från när det gäller sånt. Har använt glasögon i två år i sträck nu ungefär så det känns som att det är dags för lite variation. Även om jag älskar mina glasögon så kan det vara kul att vara utan ibland.

Ännu en arbetsdag avklarad. Idag kände jag mig förtjänt av en bärs faktiskt och till det åt jag sushi... Ja, ok det är inte den bästa sushin. Det är något färdiglagat blaha som Konsum säljer egentligen och det är väl inte sådär super kanske, men det går ner åtminstone.
Detta är den tredje sommaren jag sommarjobbar på Konsum Storängen och denna vecka är den sista schemalagda veckan. Kommer att jobba helgen efter denna också, vilket är nice då 100% OB är inget man tackar nej till. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskar alla på jobbet. Alla där är helt underbara och snälla och lönen är bra också.
I lördags var jag hos Ennie, som jag känner genom jobbet, på fest och det var jättekul. Jag upptäckte också, återigen, att Karlskogas uteliv suger. Hemmafester är skoj, men att åka till Statt känns djävligt passé. Jag antar att man är lite bortskämd efter att ha varit både i Linköping och Stockholm nu.

Åh ja, så imorgon börjar jag klockan 6 på morgonen och slutar 15. Nu ska jag luta mig tillbaka med min tekopp i handen och lyssna på musik.

Så idag var det ganska till och från vad det gäller vädret. Det regnade lite, det var soligt ibland, molningt en annan timme och så vidare. Under eftermiddagen var jag ute på ett löppass. Min nya livsstil går ut på att köra styrke två gånger i veckan och löpa två gånger i veckan. Ganska bra kombination tycker jag själv faktiskt och jag mår bra av det. Tidigare körde jag bara styrketräning, men en kombination av både det och motion känns bättre!

Framåt kvällen blev det faktiskt ganska bra väder ändå så jag och Gunnar beslutade oss för att åka ut en sväng och försöka ta lite bilder. Under sådana här omständigheter behöver man stativ om man vill få klara bilder. Kör man utan stativ måste man höja ISO-värdet och på så sätt blir bilderna alldeles för brusiga för att vara roliga att titta på. Tänk er myrornas krig, fast på en fast bild då. Tanken var att jag skulle prova HDR-tekniken (High Dynamic Range), där man tar flera bilder av samma objekt i olika exponeringar. Detta gör man för att få fram snyggare (subjektivt då givetvis) färger och detaljer. Tyvärr så borde jag googlat runt och kollat hru man gjorde, för när vi väl var framme så gick det ju inte speciellt bra. D300:ans egna funktion fungerade inte så bra heller tyvärr utan man får bäst resultat av att göra det manuellt, som med det mesta när det gäller fotografering.

Tyvärr finns det inte så bra ställen för att ta bild över själva "innerstaden", om man nu får kalla det lilla som finns i Karlskoga för det, så det blev lite träd i vägen, men i alla fall... Och så blir ju inte bilderna speciellt stora på blogg.se och alla detaljer kommer kanske inte med... Nåja, här kommer ett par jag lyckades fånga:

Så eftersom jag inte är i Japan än och har en blogg som jag kan skriva i tänkte jag visa upp lite bilder och dela med mig mina tankar kring fotografering.

Det hela började med att min syster fick en Nikon D70 av en bekant i japan, som i sin tur är fotograf. Pappa har ju också alltid varit intresserad av fotografi och kameror ända sedan han var ung. Det är väl något som går i blodet antar jag, intresse för kameror och bilder. Nåväl, i och med detta blev jag också smått intresserad av detta. Sommaren 2007 var jag som sagt i japan och jag hade bestämt mig för att köpa en egen kamera. Eftersom att jag är student hade jag inte råd med speciellt mycket och jag hade inte sommarjobbat någonting heller då. Ett halvår tidigare hade Nikon släppt sin D40-modell, uppföljaren till D50. Denna kamera skulle vara smidig, "lätt" att hantera och vara en bra kamera för nybörjare. Priset i sverige på den kameran under den tiden kommer jag inte ihåg vad det var exakt, men det slutade med att jag köpte den i japan och tjänade in åtminstone 2000kr.

Det har gått lite till och från med kameraanvändandet. Under studietiden orkar jag inte ta tag i det riktigt och kameran började samla damm. Intresset finns alltid kvar, men det blir latent ibland då jag har annat att tänka på. För några veckor sedan tog jag upp kameran igen och började köra igen och djävlar, ursäkta språket, vad roligt det är! Pappa köpte äntligen en kamera nu när han var i japan under sommaren och det lilla glödet som fanns inom mig började bli allt starkare. So anyways, när pappa kom hem med sin nya kamera (en Nikon D300, som är bra mycket dyrare än vad min var. Prova runt 13 000kr för huset och 7000kr för objektivet som sitter på den.) och jag fastnade direkt för den.

Förra veckan åkte jag och en barndomskompis som också är intresserad av fotografering till Lunedet i Karlskoga samt Österledens Kyrkogård för att fota lite. Det var skitkul! Fram tills nu har fotograferingen varit en lite mindre del av mitt intresse, men nu har det blomstrat till ordentligt och jag är redo att satsa lite mer på det.
Här är några exempel på vad jag lyckades fånga, om än något små p.g.a begränsningarna här på blogg.se:







Just nu funderar jag på att köpa ett nytt kamerahus, möjligtvis en Nikon D80 eller D90. Men jag är även lite osäker för det min bror sa till mig härom dagen är nog ganska sant: "Det krävs mer om kameran ska vara begränsningen". Jag håller med faktiskt med detta, fast när man ser tekniken avancera och bilderna faktiskt blir bättre med nyare kameror tycker jag ändå att det är värt det. Dock är jag i ett dödläge just nu då jag även vill ha ett macroobjektiv och dessa är ganska dyra tyvärr... Men vi får se, får jag stipendiet kanske det blir både och. Fotografen vi känner i japan har bra med kontakter därborta och kan förmodligen fixa bra pris på begagnade hus och objektiv. Synd bara att man känner sig så handikappad utan stativ.

Nåväl! Idag försökte jag ta kort på kaffe... Blev en katastrof tyvärr. Inomhusfotografering är banne mig svårt utan stativ. Om ljus inomhus är tillräckligt för oss människor är det sannerligen inte tillräckligt för kameror, det är en sak som är säker. I det här fallet ville jag egentligen ha lång slutartid och högt bländarvärde för att få med mer i fokus (fokusdjup), men det är omöjligt utan stativ.
Nåväl, här kommer de två bilderna jag tog:

Hallå!

Simon Lund var namnet och denna blog tänkte jag dedikera till min utbytestermin på Nihon University i Tokyo, Japan.
Först och främst bör jag påpeka att jag faktiskt aldrig skrivit en dagbok, let alone en blogg! Många av mina kompisar som åkt utomlands använder sig av blogging för att framföra sina stordåd och erövringar i länderna de vistas i. Precis nu, för 10 minuter sedan fick jag den spontanta idén att göra en egen helt enkelt.

Jag studerar det japanska språket på Stockholms Universitet och det är via SU som jag åker till Nihon University. Utöver språket studerar jag ekonomi, historia, samhällskunskap, internationella relationer, säkerhet och så vidare. En del brukar fråga mig vad jag blir efter jag är klar och jag har funderat mycket över det själv också. Jag har idéer om vad jag kan bli och det vore roligt om jag kunde arbeta som någon slags officell tolk, jobba på ambassaden i Stockholm eller i Japan eller liknande... Man vet aldrig! Jag pluggar det för att det är skitkul då jag älskar språket och för att Japan är såpass annorlunda att det gör mig intresserad, speciellt samhällsproblem och de internationella relationerna.

Om drygt en månad, den 10:e september, bär det av mot landet i öst. I och med att jag är av halvjapanskt blod har jag varit där tidigare men detta blir andra gången jag åker själv och dessutom kommer att studera på ett universitet. Första gången jag var där själv var för två år sedan lite drygt och även då pluggade jag, fast på en språkskola. Jag bodde då hos mina morföräldrar i staden Ushiku som i japanernas ögon är en liten stad och som enligt mig kändes som Stockholm... Ok, nu bor det ju inte så många människor i Ushiku som det gör i Stockholm, men staden känns fortfarande stor enligt Svenssons standard. I vilket fall som helst pendlade jag in till Tokyo varje dag, vilket tog ungefär en timme.

Den stora skillnaden dock är att jag kommer bo på egen hand i en etta i självaste Tokyo denna gång. Jag känner inte till var lägenheterna ligger, men det kommer jag, och ni som läser, få reda på inom kort. På något sätt känns det väldigt stort ändå. Jag har bott i Linköping i egen lya och i Stockholm tillsammans med syrran, vilket också på sitt sätt kändes väldigt stort... Men Tokyo! Tokyo är gigantiskt jämfört med Linköping och Stockholm. Jag har alltid haft en liten dröm om att få bo på egen hand i en stad som aldrig sover, vilket nu kommer till uppfyllelse. Sist jag var där gick jag runt i staden i en månad och ändå hann jag knappt se någonting av den kändes det som. Jag borde väl göra en lista på saker jag vill göra, men det finns nog för mycket för att få plats på ett papper. Jag kommer att ta det som det kommer helt enkelt.

Nihon University ligger då i Tokyo. Universitetet är som jag förstått inte det bästa, men helt klart ett bra universitet. Det är väldigt stort och har campus inte bara i Tokyo utan även i exempelvis Fukuoka- och Shizuoka-prefekturerna. Än så länge vet jag faktiskt inte hur det ser ut på universitetet och så, men det återkommer jag också om senare när jag sett det själv.
Förhoppningsvis blir jag en av de som får stipendium också, då slipper jag ju åtminstone att betala allting själv vilket skulle vara en oerhörd lättnad. Men jag har stora förhoppningar när det gäller stipendiet, jag var ju trots allt kursetta under höst- och vårterminerna!

I vilket fall som helst ser jag fram emot det hela. Jag hoppas att ni kommer att läsa bloggen när den väl drar igång på allvar om en månad. Pirrig i magen, minst sagt!