Off track

Wowow, the past few days has been really exciting. The day before yesterday I finally got my hands on a cellphone thanks to Ryosuke. The process to get a prepaid cellphone in Japan takes a long time even for a Japanese. It takes about 20 minutes for different kinds of activations and regstrations and since we were two people who wanted a phone it took about 40 minutes before the process was done. The cellphone itself was cheap actually, around 4000 yen but then of course it was a really simple cellphone. Then of course we had to buy credit to charge the cellphone. I finally feel a little bit more Japanese. It’s very handy having a cellphone since all Japanese has one and it’s nice to be able to mail each other. During the evening we were a few people who went to an Izakaya for drinks, food and good time. Since we were going out last night as well, we took it easy however.

Last night David called pretty early and wondered if we were going to do something. I suggested Ginza since I’ve not been there this year. Ginza is like the place you go to if you have loads of money. You notice the difference right away once you step inside a department store and it feels like about the same as if I would walk around in NK or Stureplan in Stockholm to look for clothes. You feel a bit out of place in other words. We didn’t have time to see that much since we had to go back and get ready for tonight’s action.

Anyways, yesterday was really nice, but also horrible to say the least. It started well but ended badly. We went to a Okinawa style Izakaya and it was nomihoudai (drink as much as you want for two hours). Okinawa is known for a special kind of spirit called awamori and the alcohol percentage is like 35%. It was really dangerous I might add. You can drink it very easily since it’s very smooth and you hardly feel anything at all when you drink it. It all started when I challenged the German JLSP student Michael to drink beer in one sweep. Then suddenly we were sweeping awamori instead and it all started to go bananas. Me, Kyle and poor Asami were the ones who fell victim of the awamori.
So after lots of glasses of beer and awamori the night turned to the worse. I’ve never felt that bad as I did yesterday, except for when I graduated from high-school. It was embarrassing actually and throwing up doesn’t make things better.

The time was only like 9.30 p.m. when I was on my way home (I think) and thanks to Gustav who helped me I got home safely. The hangover could’ve been worse though. I’ve drunk more and had worse hangovers than the one today so it’s “alright”. Asami seemed to have a tough night too since she was out cold pretty early together with Kyle. On the brighter side the Okinawa food was really good actually. There was some sort of meat which tasted like ribs but much more epic.

Here are a few pics, with Ginza to begin with






Above is "Pearl King" Kokichi Mikimoto... Whoever that might be.




























The first days at school

This is a post without pictures. Yes, unfortunaly I've not had the time to take anything at all.

Yesterday the opening ceremony took place which felt very formal. There were a few laughs when those who hadn't studied Japanese before tried to memorize a small speech they were going to have as self-introduction. As usual I'm very bad at speeches and even though it isn't even 30 seconds and just a self-introduction.
During monday we took the placement test which will tell you what level your Japanese is on and will place you in the appropriate class. I got into D-class and there are A-E where A is the beginner class and E is the hardest. I did both the 3 kyuu and 2 kyuu tests. I wrote about 2 pages in the 2 kyuu test and gave up as I probably wouldn't be able to manage to finish it anyway, or so I felt. Yesterday I was asked to do 2 kyuu test again, because I had nearly 100% on the 3 kyuu test (and I didn't even review my 3 kyuu test!). I was asked to check in with the office to see if I was still going to be in D-class or not.

At first I thought I would be in C-class cause I've not done the book they used in C-class yet and the D-class book is the book which comes after that one. Anyways, during the first two periods we had lessons until 12 o'clock. Iwami was the name of the teacher and she's alright, but very stressfull. She presses on to quickly I think. The lesson was about newspaper articles, which is a damn hard job to read. The headlines in Japanese newspapers are very often abbrivated and you need to figure out what verbs and particles are going where. Then of course the articles themselves are hard to read and my kanji vocabulary is not that good. After some work we had read at least half an article about the earthquake in Kobe 1995.

During the afternoon yesterday I went to one of the elective courses. There are a few to chose between and the one I went to was a reading and listening comprehension. You need real good concentration and hearing for this not to say the least. Listening to the news and try to pick up words fast enough to try to summarize it. The reading part seems hard as well. We need to read godly fast for this one.

During the opening ceremony there were a few of the some 40:ish volounteers there. The volounteers are there to help during the Japanese lessons as well as to spend time with during free time. One of them I already know since my time in Stockholm, Ikuho. She was studying there during autumn and spring. It was nice to see a known face. After some chitchat with some of the Japanese people most people went down to the dining hall. The food here is pretty cheap, about 500 yen per meal (40 SEK). At least there's also Facebook if you don't have a cellphone. Most of the volounteers has facebook. After lunch I went to do my 2 kyuu test again.

After I finished my test I bumped into a few of the exchange student, Ikuho and another volounteer called Maki. I suggested that we could go to a Starbucks in Shinjuku and so we did. Starbucks is really neat. I love frapuccino but I'm afraid to guess how many calories are in them. I ordered the Maccha Cream which is frappuccino with green tea. It was awesomly good and it's been like two years since I had one last time, so it was nice. But now I'll most likely try to keep it down with frappuccino. I don't want to go up that much in weight.

Today has been a eventfulday as well. The funniest part was the last lesson, conversation. There were a few volounteers who came to help out and we were able to chat about anything we wanted and it went well actually. After todays conversation lesson I've become much more happy about my knowledge in conversation. Hopefully I'll be able to get even better from now on. I have to endure the hard way of learning words in order to ease the whole proccess. One of the girls were very intrested in Sweden. She'd been told to write about a country except for Japan during her time in juniour high and she picked Sweden randomly and became interested just like that.

Ohwell, here I am in the apartment again and pretty tired actually. Yesterday I dragged along Gustav for some jogging and it went well. Since we didn't have a map or anything we just ran here and there for 30 minutes and it worked out fine. The roads are pretty calm here but you get hot very fast when jogging in Japan. Jogging in Sweden makes you warm, jogging in Japan makes you boiling hot, litterally.

Tomorrow we have a kanji quiz on the news article so I need to do some studying. I need to do a good first impression at least.


The hunt for red cellphone

Here comes the continuation of the last post. As most of you know, Japan is the leading country when it comes to the cellphone business (or at least I think so). The cellphones are nicely designed with alot of functions such as e-mail, bluetooth, IR, internet and other stuff. Almost every Japanese person has a cellphone and as soon as you see one stepping into a train they sit down or stand there, pulling out their phone and starts playing with it. The cellphone is really a must in Japan, and in Sweden too of course. You want to be able to keep contact with your friends and such.

The biggest problem with Japan and cellphones, however nice and advanced they might be, are the operators. The biggest operators are DoCoMo, AU by KDDI and Softbank (in this particular order when it comes to popularity). Of these three only two are offering a prepaid service and those are KDDI and Softbank. DoCoMo stopped their prepaid service since apparently some people used these kind of cellphones for criminal activities. KDDI and Softbank were are also saying that there were criminal activities and in order to get a prepaid cellphone you need to be able to identify yourself and have an address in Japan. As a temporary foreigner in Japan, this is the worst nightmare. The thing is that you need an alien registration card and you won't be able to get that if you're only here for 90 days.

I've been running around to almost every Softbank shop and gotten a "No" at every single one of them. 99,9% says that I need the alien registration card which identifies the user and has the address printed on the card. The problem is that you have to be a "permanent" resident here or at least live here for a year or so in order to get one. In any case, me and David enetered a Softbank shop in Akihabara and here one of the salespeople told us that the Softbank in Roppongi accepted passport as means of identification. The reason why the shop in Roppongi does that is because of the amount of foreigners there... I'm not sure I was following that argument though since Akihabara is quite attractive for foreigners as well, but whatever.

In any case, me and David went there today to check it out. The way to Roppongi is quite far as it is, even with train and it became even longer as we took the wrong train twice. First we went as usual to Shinjuku where we were going to siwtch from Keio line to Sobu line. We switched to Sobu line alright, but towards the wrong direction. After like 8 stations or more we suspected it was the wrong way. We took the right train back at least and kept going until we got to Akihabara. Here we switched to Hibiya line and we managed to take the wrong train again here as well. Fortunaly it was for like only two stations but still. The distance between Akihabara and Roppongi is far enough as it is so two extra stations felt pretty unecessary. Two hours later we were finally in Roppongi.

Before we went to the Softbank shop we found a small okonomiyaki place. Okonomiyaki places in Japan usually serves you a bowl with the ingredients for you to fry yourself on a hotplate. And it's pretty fun actually. For a typical western man / woman they would probably look oddly at the host and wonder why they're not getting served already made food. The place was run by an older lady and it was that sort of place which probably not alot of people go to except for it's regulars. As we entered there were two older ladies sitting there already chatting with the owner. The food was good and after our stomachs were full we started to head for the Softbank shop, which was near the restaurant. It was a pretty big shop so I had high expectations but unfortunaly it was for nothing. Once we came in they said that they were waiting for a shipment for prepaid phones (you can't buy whichever phone you want. They need to be a "prepaid phone" in order to work with the prepaid service). Something had gone wrong and they didn't know when the shipment would get there at all. One week, one month and so one. 100 Softbanks shops later I'm still standing without a cellphone. In worst case I have to go with KDDI, but their phones are old and are more expensive than Softbank. I'm gonna try to see if one of the Japanese volounteers can help me out and subscribe under their name instead.

After the phone hunt, we went to Roppongi Hills. At first we both thought it would be some sort of hill (you know, a green one), but it was rather a hill of buildings. There was an alright view of Tokyo Tower from there as well. There were other buildings as well such as Asahi TV Building and something called Mori Tower. Never heard of the tower before and from the looks of it it was some sort of office building. There were som sort of television or movie activity going on in the Hills but we never understood what it was. There were alot of people watching though. Here're some pictures.













So I went to the supermarket earlier and spontaniously bought a bottle of tomato juice. It looked quite alright when it said it had some other stuff in it such as carrots. I don't think I've seen anything like this in Sweden so I wanted to try it. How was it you ask? It was like watery ketchup except for the good taste. After a few sips I couldn't drink anymore and switched to milk instead. The Japanese milk is actually epic.


Akihabara

Yesterday was our first schoolday. Well it was really just information, registrations and a placement test. The written test was based on the different JLPT levels (Japanese Profficient Language Test) which are divided into four different levels. Level 4 is the easiest while 1 is the hardest. I’m somewhere inbetween 3 and 2. I recieved both 3 and 2, but I noticed that the difference between them was pretty big. It’s not so much grammar that differs though, but mostly about expressions, words and kanji I’ve never seen before. In other words if I study some more words and kanjis 2 kyuu won’t be a problem.

Yesterday I had two goals: Get a SUICA or PASMO (commuter pass) and a cellphone. The first one is completed while number two is a bit more complex.  Softbank which is the cheapest of all the prepaid operators requires you to have an alien registration card which you can’t get as a temporary visitor for 90 days. Luckily enough, the Softbank store in Roppongi only needs to see your passport for confirmation. So I will go there today together with David from Canada.

Japan is pretty known for being the mothercountry of electronics along with the US. While Shibuya and Harajuku specialize on clothing the district Akihabara (or Akiba as it’s called sometimes) specializes in the field of eletronics. All the nerds are drooling, I know. In Akiba there’s everything when it comes to electornics. From big airconditioners to small things such as cables or plugs. There is also something else here besides electronics: anime and manga. Lina wanted to go here to check out some manga and anime and buy a denshijisho (electronical dictionary) so we were a few people who decided to go there.







On the picture above we can see Yodobashi, which probably is the biggest electronic store I’ve ever seen. You can imagine an OnOff shop in Sweden times 10 or something, if not more. (OnOff is a Swedish electronic shop chain). Around 6 PM we started to head homewards and later the same evening someone was knocking on my door. I opened up and there stood one of the girls from Cambridge. Apparently she was running around all over cherry court knocking on doors and wanted people to come to her room to party. Spontaneously I said yes, got dressed and went upstairs. Inside I was greeted by the other girls from England and all of the 6 Finnish people who are also here on exchange. After a while we went to an Izakaya restaurant to continue our small party. Izakaya is a pub:ish place where you can eat and drink for a cheap penny. That day everything was like 218 yen per drink or plate of food which is crazy cheap compared to Sweden. And the sizes are as big as in Sweden.
It was really fun actually and I’m happy over my spontaneously made decision. After the Izakaya, four of the Finnish guys went by cab to keep the party going somewhere else. As Lina said this morning: The Finns really live up to the image we have of them.

Anyways, I’m gonna get ready and head out to Roppongi (and maybe someplace else as well). I might update before I go to bed tonight!


Harajuku and Shibuya, the youth strikes back.

Today is the third day I’m in Japan of the almost 90 days I will spend here. Both today and yesterday went by so fast that it feels silly. Too fast for my taste, truth be told. I’ve already known since earlier that I love Japan, but after spending three days here and ontop of that living here makes you just fall in love with Tokyo anew. I have very high expectation and wish to meet nice people. Starting tomorrow we have our first schoolday so I hope to make some new good friends. The day will consist of a placement test which we are to take so we can be placed in the proper class. The groups will be divided in different levels depending on your Japanese skills. I hope to meet alot of Japanese students from Nihon University as well so that you can make contact and do all sorts of stuff with Japanese students and not just the other exchange students.

Today me, Lina and Gustav spent the day in Harajuku and Shibuya. It’s easy to say that you know when it’s Sunday. Sunday is, just like in Sweden, a weekend day but in Japan Sunday is the only weekend day (except for other holidays of course) when people aren’t working or going to school (with the exception of stores of course). In Sweden we normally work from Monday to Friday while the Japanese works on Saturday as well. Both Harajuku and Shibuya were full of people. Both are quarters or districts of Tokyo and alot of young people hand out here. Shibuya is especially reknown for it’s fashion shops and night life. Harajuku has alot of clothing and shoe shops as well, but doesn’t feel as big as Shibuya. Anyways, we started out in Harajuku and there you can find places such as Meiji Shrine and Yoyogi Park.
Right before you enter the domain of the Meiji Shrine there’s a spot where some people who like to cosplay shows up on Sundays. Since Meiji Shrine is a pretty big tourist attraction, the cosplayers gets alot of attention as well. Of course they love to have their pictures taken, that’s why they’re there right?


Above: A bizzarr example of cosplayer.


Above: Here we see what kind of attraction the cosplaying turns into during Sundays.


Above: It's me! Infront of the first Tori gate out of... two or three I think?


If I'm not mistaken these are gifts to the Gods. Gods like to drink sake too, right?


Above: Main entrance to the shrine.


Above: Accordingly to tradition, you are supposed to cleanse yourself before you enter a shrine. (Cleansing = Kiyomeru in Japanese). On this picture Lina and Gustav wash their hands. Why they didn't just grab water from the well instead of the tap I've no idea. It took longer than necessary I think!


Above: A threshold? Yepp. I think accordingly to Shinto belief if you step on the
middle threshold the Gods will get upset and electrify you or turn you into a Dango.


Above: And finally a picture of the shrine itself. Taking pictures inside the shrine
is forbidden though so there's none. You'll have to go and see it for yourself!

Anyways, continuing... From the picture just below here it might seem that there aren't so many people in Harajuku, but once you step onto Takeshita Doori (Street) you will notice right away. Just outside of the station there're usually alot of people standing there, waiting for someone or just chatting with eachother.
In Takeshita Street are alot of stores and smaller streets leading from and to Takeshita which those too have alot of stores on them.


Above: Takeshita street taken from just outside the station exit.


Above: Do you see all the people down there? It's crazy I tell you and it's like a war. The biggest problem is when someone stops in the middle of the street to look into one of the shops. This makes the side of that street totally stop where the window shoppers are the guilty ones for making everyone wait. It happened several times that we had to stand and wait for the mass to start moving again. It was narrow, hot and sweaty and not enough water to drink, but it was still fun!


Above: In Harajuku you can find this place, Condomania. A pretty small shop but funny!


Above: No comment :D


Above: H&M in Harajuku? Cool, some Swedish design in Japan isn't bad. Too bad they shut down the WESC-shop though.

Oh well, next is Shibuya. Gustav and Lina thought that we should walk from Harajuku since it was a pretty straight forward road. And it was and it only took us like 10 minutes, except for the stop we made in a Quicksilver shop on the way there. I must go back there though cause I love Quicksilver. The shop was big and nice, compared to the smaller ones I've seen in Stockholm. Anyways, when we finally got to Shibuya I recogniced the place from two years ago. Have you ever seen THE pedestrian crossing? No?





That's what it looks like. I didn't get a very good shot though since it was from street level, but you can imagine that there are quite a few people passing that crossing. This is what it looks like everytime it turns from red to green. It feels like you are advancing towards an army in a 19th century warfare where you are in the first row of soldiers about to fall. Tokyo has about 8.7 million citizens which can almost be compared to Sweden's almost 9 miljon. I think I bumped into at least 1 million of them there or at least it felt like it.



And lastly a picture of a tired Simon with the dog Hachiko (and some random kid apparently). The history behind the Hachiko statue is pretty sad. I think it goes like this: Each day Hachiko would say goodbye to his master, who left for his work at Tokyo University, and eacy day Hachiko would come to the station to greet his master welcome home. However, one day his Master died of a stroke but Hachiko still came to Shibuya station every evening waiting for his master. Hachiko was given away to another master, but still sneaked out in order to wait at the station. This continued for 10 years before Hachiko died.

That's how it went. Now I'm gonna study some kanji. Good nighters!


Stockholm is nice...

But it’s impossible to compare Stockholm with such a humongous city as Tokyo. Stockholm is a very nice and beautiful city but compared to all the people and all the skyscrapes, which all looks like Babel’s Tower, it’s nothing.
This morning I woke up around 5:30 am and around that time there wasn’t much to do. I finally came to understand how to get hot water from the tap and for the shower / bathtub. First I thought the small panel on the wall was only for the shower and bathtub but apparently it’s connected to the tap in the kitchen as well. I’m learning something new everday.

During the morning I also discovered a small spider crawling on the wall in the living room. I’m not that big fan of spiders, bugs and stuff like that so I thought I might as well get done with it and kill it. To my suprise, Japanese spiders are apparently: 1: Very agile and fast. 2: Their bodies are made out of rubber or some other kind of elastic material. 3: Can jump / fly (which is waaay creepy for my taste).
I’ve never seen a spider in Sweden of this small size being this fast. And when I actually cought the spider with some paper and trying to squeeze it, it survived! It took ages before I could actually squash it. The most fearsome part was when he started jumping around. I’m not joking, the Japanese spider is the predecessor to the Japanese ninja. Immortal, agile and acrobatic. Luckily they’re not poisonous (not in the city at least… O_O).

Oh well, after Gustav and I had a talk through MSN during the morning we decided to go to Lina’s apartment and head out to the city. Around 9:45 we went to her place (same building, but two floors above mine) and knocked on the door. Apparently she had stayed up all night chatting with her boyfriend and family so she was still sleeping. Anyways, she wanted some time to prepare before we were going to head out so Gustav went back to his room and I went down to the supermarket. I bought some bread (Jesus my lord Japanese bread is so good) and some other fun stuff. I didn’t have proper breakfeast materials during the morning so I ate rice with furikakte (furikake is something you put on the rice for some more taste).

When I came back 30 minutes later, Lina and Gustav was waiting for me outside of my door. So after I put my stuff into the fridge, we went to Shinjuku. One thing I’ve noticed when you’re in Tokyo is that you feel so damn small. Partly because of the tall buildings and partly because you’re not Japanese. I look abit more Japanese than the other two since I’m half, but if you’re a Japanese you can probably still notice that I’m not a Japanese. The fashion here is different and even though I wear such simple clothing as t-shirts and jeans it still looks like I’m a foreigner (or at least I think so). Of course you bump into more foreigners in Shinjuku in the other bigger city parts than in the area I live in, but they’re still very few compared to the 9 other milion Japanese living in Tokyo. I try my best to blend in as a ”Japanese” with gestures, apologizes, humbleness and proper pronounciation. It’s a while before I go back home so before that I’ve hopefully become a Japanese, only to become Swedish again of course.

Right, where were we... Shinjuku! Unfortunaly I didn’t have a camera with me, but there will be more times I go to Shinjuku. Shinjuku is as lively as I remember it from two years ago. Everything from young people to older running around, making conversation, working and shopping. A really pleasant sight truth be told. I could probably just sit down on a bench somewhere and watch all the people passing by and then go come a few hours later still smiling. There are so many different people who passes the streets of Shinjuku and sometimes it feels so surreal. Not only that but there are tall buildings where ever you put your eyes. We went up the Shinjuku Goverment Building, but since it’s raining today the view wasn’t too good. I have to go back there when the weather is better. You go up 45 floors and there’s a nice view of Tokyo (usually) from there. One good thing about it is that it’s for free. Going up Tokyo Tower costs money!

We also went around to some shops, but there are so many shops that it’s impossible to find time to do window shopping in all of them in one day. For lunch we actually ate sushi! Ontop of that it was the kaitenzushi. Kaitenzushi is a type of restaurant which is funny, cheap and nowadays serves good sushi. The thing about this kind of sushi restaurant is that the chefs puts up different pieces on different colored plates. Depending on the color of the plates the price varies as well. They put the plates on a conveyor belt and the plates go round and round. I was happy enough with the 130yen plates and there are usually two pieces per plate, sometimes three. So 8 plates later I was pretty full and it cost 1040 yen which is very cheap compared to Swedish sushi.

We met this weird foreign guy in Shinjuku as well who seemed to be from Europe. Apparently he’s been living in Tokyo for 2,5 years, has a Japanese wife and teaches English… But he can’t speak Japanese at all! How can you live in a country without even studying the language? Especially a country like Japan where the culture is so different from that of the west in epic proportions. In any case, he wondered if we wanted to know a good place to have drinks and we said sure, why not. He took us to a place called Golden-gai. Here there are around 180 different bars, if I remember correctly, and each bar fit like 6-10 people. It looked abit shady but as I understand it (after some research on the internet) it seems to be like a cool place. I even might try it sometime!

After a whole day in Shinjuku, we went back home. The building I live in isn’t that far from Shimotakaido station, where the Keio line runs. It takes about 10 minutes to walk to the station which isn’t bad at all. On the way to the station there are alot of small shops and it’s not like it’s boring to go back and forth.
This is how my apartment looks like:



Above: Taken from the entrance


Above: Taken from the living room


Above: Kitchen


Above: Living room


Above: The building I live in. The entrance is to the right and my room
is right above the blue car (lights turned on).



Above: Tonights meal and drink. To the right is tofu with soja and to the left is grilled eel with rice! It's awesomely good stuff. Ontop of that Japanese beer is very nice as well. Something like a beer inbetween American / Mexican and European beer. The taste is not too light but also not too bitter.

Oh well, time for bed. It's a few minutes past 10 PM but I'm very tired and is almost falling asleep infront of the computer. Good night!

Japan

After two long and exhausting days I’ve finally arrived in Japan. I got up from bed as planned around 3 o’clock in the morning in Sweden on Thursday. At 5 o’clock I went by taxi to Stockholm Arlanda Airport and from Arlanda to London Heathrow. When I got to Heathrow I smiled a bit at all the tax-free prices I was bathing in. I bought a Guccy perfume which smells really nice. It costed 38 GBP for 90ml, which could seem like expensive compared to others, but much more cheaper than in Sweden where a 50ml costs about 45 GBP.

So anyways, the feared planerides went smoother than expected. Before these rides, I was always so nervous during flights but it has finally come to an and. I’m no longer as nervous as I used to be which was really a relief. Even though my anxiety has been cured the flight from London to Tokyo is still very long and exhausting. The 11 hours spend sitting in the same chair really does leave a sort of an unpleasent sense in your buttocks. Oh well, at least I got to see two new movies which I haven’t seen before, Terminator Salvation and Fast and Furious. Both sucked, but I can’t miss any movies with Christian Bale or Vin Diesel in them. I haven’t gotten alot of sleep either. I slept better than I did before during the flight, but still badly. All in all, I’ve slept maybe 7-8 hours these past two days. This and the jetlag isn’t a pleasent combination.

When I finally arrived at Narita my luggage was of course the last one to come. When I went out to the lobby I met an employee on Narita who would show us the right buss to the right station. In the airport was also Gustav and Lina from the same university and class as me. They had gone one day earlier and had spent the night at a hotel in Narita and came back to the airport to meet up with the rest of us.
We had to wait a while for a few finnish people who were going to arrive with KLM. If I remember correctly, I landed around 8:45 AM and around 11:30 we finally got our bus tickets and started to head for down-town Tokyo. The bus trip took an hour or so I think, which wasn’t a bad thing as I could sleep for a bit.

When we arrived to the bus station an employee from the international division of Nihon University was waiting for hus. We switched from bus to taxi and started towards our apartments. In the beginning I was worried about all the fairs we had to pay for. The bus costed 2900 yen and as the taximeter was ticking towards to 7000 yen when we finally stopped, I started to take out my wallet (we were two in this cab though so we would’ve split the fair) but as I did, it appeared that the University would pay for the ride. Awesome.

The employee showed us some of the functionalities of the apartment before he left. Around 2:30 PM we were finally on our own. Me, Gustav, Lina a french named Chris and a german called Anna went to a supermarket close by to buy some basic food stuff. The apartment isn’t equiped with more than a few tools and such. I bought some rice, oil, salt, hondashi (like fish stock) among others. I actually bought bentos since I wouldn’t have the stamina left to cook my own meal. Tonight I have a small bento which includes three different dishes. Rice and meat, sushi and some noodles. It was like 350 yen so it wasn’t bad at all!.

More to come tomorrow. I will try to post some pictures of the apartment as well. Now I’m going to eat and then go to sleep. I’m so damn tired.


Finally

In about 11 hours, I will fly to Japan. In other words: it’s time. I went up 7 o’clock this morning to reserve my seats for the flights to London and from London to Tokyo and I can really start to feel it in my stomach now. It feels good to have that all done with. Tonight me and my sister ate potatoes and pork slices with sauce. The last (western) supper.

I plan to wake up around 3 in the morning to shower and recheck my luggage. Better safe than sorry so to speak. I have to fix my hair and stuff as well and it usually takes a while before I wake up for real (like 1 hour or so). The Taxi will be here at 5 to pick me up and the flight is half past 7. It takes about 2,5h to Heathrow London and I have 4,5h hours to spend there before the flight towards Narita Tokyo leaves. The most bothersome thing about Heathrow is it’s security check which takes forever and if you’re lucky, about one hour. Often you have to take off your choes, belt and things for them to see. Not that I’m bothered that much by it, but it feels kind of weird for a guy like me who doesn’t wear knives or explosives on a plane.

Right now it feels alright to spend a few hours on Heathrow as I’m hunting cologne. I’ve checked around on Åhlens (a big department store in Stockholm) and found a Gucci which smelled real nice truth be told. Fortunaly they have it on the airplane as well. Anyway, Heathrow is pretty big and there are shops everywhere so 3 hours should be quick.

I’m going to drink up my tea, repack some and then go to sleep. Next time I write it will be from the far east. So long!


Rå fisk och gammal bekantskap

Klockan är ju 00:12 så tekniskt sätt åker jag imorgon. Idag tänker jag kliva upp vid kl 7 för att fixa mina efterlängtade säten i flygen. Bäst vore det ju att få de platser som är vid nödutgångarna så man får mer benplats!
Nu har jag rivit upp lite ur resväskan också har jag märkt så morgondagen blir till att i stort sätt förbereda inför resan... Ompackning, mental förberedelse, kanjiplugg och annat smått och gott.
Jag höll på att gräva runt lite i mitt handbagage också för att se att jag hade det jag skulle. Plötsligt så märkte jag att min digipass till bank på internet var borta. Letade febrilt utan att hitta den men jag kom på att jag betalade farsans bussbiljett hem från STHLM med den och att den måste finnas nånstans! Då slog det mig att syrran förmodligen lagt undan den och visst hade hon det. Hon hade lagt det i sitt eget pennskrin då hon trott att det var sin egen. Tur som sjutton att jag hittade den annars hade det inte varit roligt.

Ikväll kom Shin, Jonas och en gammal kompis från Linköpingtiden, Fredrik, hit och käkade lite sushi och drack några öl. Fredrik har sedermera bosatt sig i den stora staden vilket var ett bra beslut (!). Honom har jag inte träffat på... två år ungefär nu tror jag nästan. Vi har väl snackat på MSN och Facebook nån gång sådär, men har inte träffats alls sedan vi båda läste japanska tillsammans i Linköping. Det var riktigt kul att få träffa på honom innan jag åker. Det är intressant hurpass mycket man inser att man saknat personerna i fråga när man väl träffar dem igen. Vi gick riktigt bra ihop och umgicks en hel del på den tiden och det vore ju awesome om det blev likadant nu igen!

Vi hade trevligt i vilket fall som helst och snackade om en hel del olika saker. Det känns lite konstigt att man varit borta från alla kompisarna i Stockholm under sommaren nu och så ska man åka på en gång igen. Lite sorgligt, men ändå roligt för min del att komma iväg till Japan.

Nåväl! Här kommer ett roligt avslutande klipp:


En nykter kväll i Bergshamra

Igår var jag ute i Bergshamra i Stockholm för att träffa gamla goda vänner och ett par av de nya japanska utbytesstudenter som kommit hit nu. En hel fruktsallad minsann, sköna och trevliga därtill. Från början var det tänkt att vi skulle vara några få och våldgästa Pierres nya lägenhet i Skanstull, men det utvecklades till ett fulländat korridorsparty istället. Inte mig emot! Jag märker dock att japanskan har rostat lite när man inte använt det muntligt på över två månader, men det kommer nog tillbaka så småningom. Det är sjukt vad snabbt man tappar det om man inte använder språket hela tiden. Krävs väl några år av konstant användande innan jag kan gå i två månader utan at oroa mig över det. Jag får tacka underbara Carina för komplimangerna om att jag passar i linser iaf ;)



Ovan: Jag erbjöd Peter mitt knä eftersom han stod upp. På något vänster lyckades han sätta sig så att det kändes också! Halvjapaner hjälper varandra i nöd ändå.

Under: Shin till vänster blev ganska dragen mot slutet. Han påstår att han inte får någon baksmälla alls men något sådant existerar inte!


Stockholm i mitt hjärta

Nu är jag äntligen tillbaks i Stockholm. Har verkligen saknat staden och den har nog med all säkerhet saknat mig! Det har inte hänt mycket alls idag. Jag, farsan och syrran käkade sushi vid Sone-sans sushibar. Han har definitivt stans bästa sushi och det är väl inte så konstigt med tanke på att han är japan också. Han jobbade åt sin bror i Tokyo som sushikock där. Vi som är stammkunder där får lite fler bitar än de som inte väljer att äta där ofta... Dessutom bjuder han alltid på misosoppan också, vilket inte är helt fel! Nåväl, eftersom jag inte har någontig att skriva om direkt denna kväll avslutar jag den hastigt och bestämt med en kvällsbild tagen från lägenhetsbalkongen:


”A very beautiful place, and it was very green”

Packningen är i princip klar nu! Till min förtvivlan märkte jag dock att mina fina sterohörlurar från Philips håller på att falla i bitar. Tänker nog ta med dem till Japan och dumpa dem där för att köpa nya innan jag åker. Även om jag bara har småprylar kvar att packa ner känns det alltid som att man glömmer någonting. Skulle det vara så ligger de ju åtminstone nära till hands än så länge då jag är i kvar i landet i en vecka till. Morsan tyckte att vi skulle äta något gott nu sista dagen innan jag åker vidare och hon bjöd på smaskig entrecote med vitlökssmör, potatis, sallad och färskt bröd. En väldans lyxmåltid faktiskt som var riktigt god. Unnade mig dessutom ett glas vin vilket inte händer så ofta längre.

 

Nu när jag äntligen åker tillbaks till civilisationen imorgon får jag chansen att gå runt och shoppa lite kläder. Japanernas kroppsbyggnad är smalare än vad min är och det är lättare för mig att hitta passande kläder här tror jag. Nu ska jag väl inte säga att jag är 100% säker på det för senast jag var där 07 så såg ajg ju annorlunda ut också. Men jag ska väl försöka se ifall jag kan fixa några sjysta t-shirts och ett par jeans för en billig peng. Man kan aldrig ha för många t-shirts, speciellt om man är t-shirtsnörd som mig. Jag har även planerat på att köpa ny parfym eftersom min nuvarande börjar kännas lite passé och man vill ju, som alltid, variera lite ibland. Parfymen ska jag dock köpa antingen i Heathrow eller på flyget till Japan så det får bli rekognoseringsarbete.

 

I skrivande stund sitter jag och snackar med en gammal klasskamrat från Linköping. Jag påpekade att jag blir röd efter jag rakat mig (kör rakapparat så det är inevitable typ) och då börjar han förklara hur man rakar sig på korrekt sätt med en hyvel åtminstone. Sen börjar rakhyvelfetischen komma fram hos honom och han slänger upp massa länkar på rakhyvlar... Nej Eric, jag är inte så intresserad av rakhyvlar! Och det är definitivt roligare att titta på en film än att googla rakhyvlar från 1920-talet!

 

Under lunchen idag påträffade jag en ganska rolig notis I Nerikes Allehanda. Med inga namn nämnda (vilket var lätt att kolla upp ändå med tanke på vem det snackades om) skrev de att den blivande japanska premiärministern Yukio Hatoyamas fru Miyuki skrivit en bok för något år sen. I den boken skrev hon att hennes själ förmodligen åkt med ett UFO till Venus och sagda planet: ”Was a very beautiful place, and it was very green”. Morsan i sin tur höjde ögonbrynen och lärde mig ett nytt gammalt japanskt ordspråk: ”Mayutsuba” och sen ska man spotta eller slicka på tummen (ok, det räcker med att man immiterar), dra tummen på ena ögonbrynet och sedan göra om tummsekvensen på det andra ögonbrynet. Ordspråket betyder ”fake, overkligt”. Tittar man på de enskilda orden betyder mayu ögonbryn och tsuba spott.

 

Söta Sara Holmer ville av någon anledning jämföra ”sjukdomar” med mig. Hon påstod sig ha något som heter ”kanaldrigslutaskratta”-sjukdomen. Min sjukdom? Min sjukdom heter ”Awesomeness”.

 

Som avslutning har jag med de ytterst skumma japanska kortfilmerna om ”Inochi-kun” (Inochi betyder ”liv” på japanska).

 


The Beginning is the End is the Beginning

Nu har jag äntligen börjat packa. På fredag åker jag tillbaks till huvudstaden för att träffa lite kompisar innan jag drar vidare till Japan nästa torsdag. Har inte träffat någon av dem sedan jag åkte tillbaks till Karlskoga för det årliga sommarjobbet... Så mig veterligen har det gått nästan tre månader sedan jag såg någon av dem sist! Shit, tre månader... det går ganska snabbt ändå, men ändå inte. Jag hoppas bara att mina tre månader i Tokyo inte kommer att ta slut så snabbt som sommaren gjorde. Men det blir väl på det visate i alla fall. Tiden går snabbt när man har det roligt. Det har kommit en drös nya japanska utbytesstudenter till Stockholm nu också och min käre vän Jonas ställer till med fest i Lappkärrsberget, som ligger vid universitetet. Dit ska då  (supposely) många nya japaner komma! Ska bli kul att få träffa lite nytt folk, även om jag åker iväg snart. Får träna på japanskan lite när jag ändå kan.

 

Det största problemet med att bekanta sig med utbytesstudenter är nog att de åker hem efter ett tag givetvis. Även om jag tokgillar alla mina vänner som kommer från Tokyo, Nagoya och Akita så är chansen att man kan träffas i samlad trupp, som vi alltid gjort i Stockholm, ganska liten. Tragiskt, men sant. Givetvis har de flesta facebook och då är det enklare att hålla kontakten med dem, men det är ju ändå inte riktigt samma sak tyvärr. Men nu när jag åker till Tokyo kommer jag att träffa på två av dem i alla fall, vilket ska bli kul! Det första jag tänker göra när jag kommer till min lägenhet är definitivt att dra ut och handla bärs. Den japanska ölen är djävligt god om jag får säga det själv. Den är visserligen mildare än de vi är vana vid i Sverige, men inte så mild att den smakar skit som Corona, Miller eller Buddweister. Den har en bra beska helt enkelt! Jag vill ju inte låta som en alkoholist, men det undgår nog ingen att kommentera om den när man väl smakat!

 

Jag fick dessutom en gratis försäkring av staten via kammarkollegiet också. Som utbytesstudent har man den rättigheten tydligen och det är ju inget fel det. Nu slipper farsan betala för Trygghansa-försäkringen som jag annars skulle haft (Ja, han ville bjuda på den :P). 1250kr eller något liknande sparade vi in där!

 

På fotograferingsfronten har det inte hänt något nytt sedan de tidigare tagna bilderna. Däremot har jag bestämt mig för att köpa ett Sigma 105mm macroobjektiv via Masuda. Har kollat runt lite och det priset han kan fixa på den är sådär 10 000 yen billigare än vad det är i butik. Inte illa pinkat det inte.

 

I förrgår kollade jag på Watchmen och den ägde rent utsagt. 300 var helt OK, men inte så mycket mer. Men Watchmen uppskattade jag mycket mer. Riktigt stilig film med bra repliker, musik och givetvis skådespelarna. Det är inte varje dag man ser en naken datoranimerad blått skinande man gå runt på skärmen. Helt plötsligt blev jag galen i vigilante-filmer. Önskar att jag hade The Punisher också, men den får jag köpa när jag kommer tillbaks från Japan.


Inventering

Under ganska lång tid har jag hört hur Stieg Larssons trilogi Millenium är bra. Igår satte jag mig faktiskt, eftersom jag inte har tiden att läsa ut bokserier justnu, och tittade på Män som Hatar Kvinnor. Jag ska erkänna att jag inte är ett stort fan av svensk film. De filmer jag gillat är väl i princip Jalla Jalla och Kopps. Men jag jag måste också erkänna att Män som Hatar Kvinnor var en djävligt bra film. Bra, men grotesk. Jag har ju inte läst boken så jag vet inte hur allting går till där, men vissa scener i den här filmen var närmare bestämt skruvade. Skruvade på ett bra sätt då, givetvis eftersom det får en att reagera såpass mycket. Skådespeleriet är klockrent, med passande musik och handling. Utlåtande? 5 japanska flaggor av 5.

 

Idag jobbade jag också. Det var dags för månadens inventering på Konsum och jag blev den som fick göra det. När jag pratade med mina kollegor tyckte alla det var så himla hemskt och tråkigt, men jag tyckte inte det var så illa faktiskt. Inte det roligaste måhända, men heller inte det tråkigaste. Ett arbete som måste göras helt enkelt! Tid tog det också. Vill man vara 100% noga skulle det nog ta flera dagar, påpekade min chef. Jag skulle inventera allting i frukt och grönt-avdelningen, blommor, drickbackar samt massa krimskrams ute i butik. 50 sidor med ”krimskrams” blev det. Nåja, det resulterade åtminstone i OB så det är OK :-) Slutade på 5 timmars arbete ungefär, vilket inte är så farligt.

 

Jag har också spenderat en del tid med att uggla igenom lite gamla bilder från tidigare vistelser i Japan. Ju mer man tittar på bilderna desto mer sugen blir man på att bara köpa en biljett på en gång och åka iväg. Här får ni ta del av några bilder jag tog när jag var där för två år sedan! Personligen ska jag sätta på Watchmen. Ha en bra en!

 

När jag var där 2007 var munkar ganska populärt, vilket man kan se ovan. De har även massa "Mister Donut" överallt också... eller hade åtminstone.


Era djävla svin!

Idag har varit ytterligare en dag i mängden känns det som. Jag pluggar för fullt, eller ja... inte än då, men det kommer nog snart. Jag har varit och handlat massa roliga hygienprodukter idag som jag tänkte att jag skulle ha med mig till landet i öst. Kändes som att det var lika bra att köpa med mig härifrån då jag vet vad jag vill ha för slags duschcremer och deodorants. Jag kom just på att jag glömde köpa bomullstopps... I japan har man ju något motsvarande för att rengöra örat, fast den är väldigt udda. Istället för det vi är vana med, en enkel plastpinne som det sitter fast bomull på vardera sida, har de något så avancerat som en lite större bambupinne och är "skedformad" i ena änden med en liten boll på andra änden vilken är tillverkad på fjädrar eller nåt sånt kul.



Så rolig ser den ut. Jag skulle nog inte våga mig på den där alltså.

För övrigt har jag fått lite japansk valuta av morsan. I Japan kallas valutan för Yen ( 円 ) men uttalas i Japan för "en".
Medföljandes i denna pengapåse fanns det en hel del mynt också. Vi svenskar har en tendens att klaga på våra 50-öringar, vilket jag tycker är helt befogat också för jag hatar den jag med. Den Japanska valutan är lite "större". När man tittar på växelkursen så tittar man på hur många kronor 100 yen kostar. Just nu svajar den väl runt 7,6 - 7,8kr om man vill köpa dem från Xchange eller Forex. Hursom haver har vi svenskar det djävligt enkelt jämfört med japaner när det gäller mynt. Om ni tycker att VI har många slags mynt så har japanerna ytterligare två stycken.



Nu finns det bara 5 stycken på bilden då ( :( ) men jag hade ingen fem yen:are. Så sex mynt, jämfört med våra fyra. De som finns är 500, 100, 50, 10, 5 och 1 yen. Om ni tycker det är jobbigt med småpengar i Sverige så kan ni ju bara tänka er hur mycket mynt det går att samla på sig i Japan istället. Om vi säger att en produkt i Sverige kostar 67,50kr. Det är ju inga problem. Det är ju tre tjugolappar, en femkrona, två enkronor och en femtioöring.

Sen kommer vi till Japan där en produkt kostar kanske 4687 yen. Happ, då var det ju bara att börja räkna då. Antingen tar man den lätta utvägen och väljer 5000 yen-sedeln, eller så kan vi skrapa ihop alla mynt vi samlat på oss. Så fyra 1000 yen-sedlar, en femhundrayen:are, en hundrayen:are, en femtioyen:are, tre tioyen:are, en femyen:are (om ni har en dvs!) och två enyen:are. Eller om ni inte har en femyen:are så får ni ta sju stycken enyen:are istället :-) Som sagt, mynt i Japan är nog en av de värsta aspekterna jag känner till med den japanska valutan. Det är så djävla smått i relation till vad varorna kostar. Och det går inte att betala med våra VISA-kort i vanliga matbutiker heller, för som vanligt med Japan, fungerar inte alla våra europeiska saker där. Korten går givetvis att använda i en del större butiker och så, men i mindre butiker måste man använda kontant. I-landsproblem, don't we all hate them?

Så... jag är en flitig läsare av DN:s hemsida. De har bra nyheter tycker jag och har en hel del att erbjuda. In any case, både i tidningar och TV snackas det en hel djävla del om den där svininfluensan... och jag blir så förbannat trött på det! Det är pågrund av MEDIERNA som alla blir vettskrämda av skiten att man knappt kan slå sig till ro. Jag var förbi till apoteket idag och skulle köpa en såndär flaska med alcogel för handdisinfektion och de sade att det var slut i hela landet. Sverige löper amok. Varje år är det ny influensa och jag förstår inte vad det är som är så djävla märkvärdigt varje år.

Nej, jag vill inte ha influensan för man kan dö av den om man har riktigt otur. Det är självklart att influensaviruset är farligt, men så är det ju varje höst. Medierna förstorar det varje år också och folk blir som galna i att köpa tamiflu, alcogel och allt vad det nu kan vara man vill förbereda sig med. Kvinnan på apoteket sa att det ska inte vara någon fara sålänge man håller god hygien. Tvätta händerna regelbundet, som man alltid gör i alla fall, nys i armväcket och så vidare.

Nåja, nu skall jag nog faktiskt börja plugga lite. För er som är intresserade så ser det ut ungefär såhär när jag pluggar kanjitecken. Visserligen smått, men ni kan nog förstå att det blir en hel del tecken :)


Tears in Heaven

Vår familj är en hundfamilj. En stor hundfamilj. Sammanlagt har vi haft 6 hundar. Vi har haft hund i över 12 år nu och efter ett par år sådär har man känt att hundarna är en självklarhet i sitt liv. Man tar för givet att de är där, är gosiga, mjuka och glada att se en när man kliver innanför dörren. Man tar för givet att de hundar man haft så länge ska vänta på en när man haft en lång och jobbig dag, att de är där för att man ska kunna gräva ner ansiktet i deras päls och pusta ut. När jag vaknade imorse var det grå himmel och sannerligen en ”passande” mörk färg till vad som komma skulle. I skrivande stund gråter jag. Igår kväll låg hon precis som vanligt framför mamma och pappas dörr på sitt lustiga sätt och stönade när man kliade henne bakom örat. Precis som vanligt tittade hon upp med sina stora ögon som hon brukar göra och viftar lite på svansen som hon alltid gjort. Ronja blev 7,5 år.

De som haft hund vet att det är lika jobbigt varje gång när de bara en dag försvinner sådär. Det är andra gången jag är med om det och det är lika jobbigt varje gång. Att man fastnar och älskar något så oerhört fint som en hund är på både gott och ont. Man får så mycket kärlek tillbaka men det kommer alltid en dag då man måste se på när de blir svagare och sedan försvinner. Hundar lever, som alla nog vet, inte lika länge som människor och har man så många hundar som vi har får man ju många gånger så mer kärlek, men även många gånger så fler tårar.

R.I.P vår älskade Ronja, 2001/12/31 – 2009/08/27


Love is in the hair

Jag har något som folk kallar för resfeber tror jag... Eller det påstod min studievägledare när jag ringde till honom idag för att diskutera lite diverse saker kring resan. Visserligen är inte väskorna packade två veckor innan avgång, men ändå! Anledningen till att jag ringde till Staffan var för att innan man landar i Japan måste man skriva på ett så kallat ”Landing card”, där resenären skriver sitt namn, syftet till varför man vistas där och adressen man tänker använda när man är i Japan. Eftersom jag inte blivit tilldelad någon lägenhet än, vilket man blir när man kommer fram, så har jag ingen adress jag kan ange. Istället får jag skriva ner adressen till Nihon Universitys internationella del i Chiyoda (stadsdel i Tokyo). Vi snackade även lite om resan, språket och lite annat smått och gott också vilket jag blev lite förvånad över. Det är nog första gången jag har en längre konversation med honom. Jag antar att jag kan prata ganska länge om resan om jag väl kommer igång. Något besked från CSN har jag inte fått då Staffan inte hunnit registrera mig ännu, men det lär väl ske ganska snart hoppas jag.

När jag frågade om stipendiumet jag ansökt till tyckte han att jag inte skulle räkna med det utan utgå ifrån att jag inte får det. Nu är det ju ingenting som är bestämt, men det finns nog ganska många som ansökt antar jag. Jag gråter inte om jag inte får det, men det vore en oerhörd lättnad. Men påtal om pengar då så fick jag min lönespec idag och lönen bör dimpa ner i mitt konto imorgon. Det blev ganska mycket faktiskt och det känner jag att jag är välförtjänt av. Jag jobbade i princip varje dag under juli månad, varje helg och ganska många kvällar. Jag räknar nog med att få ungefär hälften av summan till nästa månad (för den tiden jag jobbat nu under augusti) så det ska bli najs.

Jag håller även på att sammanställa en checklista för att inte glömma viktiga saker som ska följa med. Laptopen, kanjipapper, grammatikpapper, kameror, glasögon (de behöver jag verkligen om jag vill se något), plånbok, viktiga dokument och annat kul. Checklista... precis som i gamla goda tiden, när man åkte ut med husvagn för att campa ute i vildmarken. Inte för att jag gjort det någon gång, men så funkade det tydligen förr enligt farsan. Min reseförsäkring är fixad nu också, vilket är skönt. Skulle något hända slipper jag ju betala den skyhöga räkningen som medföljer den japanska sjukvården. Japan är som känt inte som Sverige. Händer något och man inte har försäkring i Japan, då är risken stor att kontot hamnar på minuskanten väldigt snabbt. Checklistan innehåller även SITTPLATSER (som dessutom är understreckat). På British Airways hemsida kan man checka-in och bestämma sittplats 24h innan avgång och det är något jag definitivt måste fixa. Jag blir galen om jag inte får det jag vill ha, faktiskt... Jag skulle dock inte ha någonting emot om jag blev uppgraderad till World Traveler Plus eller Bussiness... Har man riktigt tur kan man bli det, fast med min tur så ja, då lär det väl aldrig bli så.

Morsan lånade även ut sin kamera till mig. Även om D40 är en bra kamera kan den vara lite för klumpig att ta med alla tillfällen och morsans kamera är en kompakt en och funkar ganska bra... Tror jag. Bättre än min kompakta kamera iaf, som knappt kan ta i mörker.

Jag läste igenom listan för vad unviersitet bistår med för materiell i lägenheten. Faktiskt så är det med en hel del grejer som är djävligt bekväma att ha, t.ex. riskokare. En riskokare är ett måste när man bor i Japan. Det trevliga med riskokare och japanskt ris är att det blir lite ”kladdigare” i konsistensen och inte lika löst och torrt som ala carte här i Sverige. Jag föredrar den japanska varianten, vilket givetvis går att få till här också med exempelvis jasmineris eller ”sushiris” (som mer eller mindre är något slags grötris tror jag). Det finns också TV med VCR (!!!).

Tyvärr har det inte blivit av så mycket med fotograferingen. Jag har haft en hel del annat att tänka på och repeterandet av japanskan tar tid, speciellt när jag nu pluggar in nya kanjitecken. Imorgon kommer jag att köra sista vevan med nya kanjitecken från boken Basic Kanji Book vol 2. Då har jag jobbat klart med de cirka 150 tecken jag hade som mål till den vecka (från förra veckan). Totalt sätt har det då tagit 6 dagar. Efter det kommer jag att fortsätta med Intermediate Kanji Book vol 1, som jag har sedan Linköpingstiden. När man råpluggar kanji som jag gör nu är det lätt att man tappar bort sig bland alla uttalen och så, men efter man smält tecknena efter en dag eller två så börjar det flyta på lite mer.

Så, snart när resan närmar sig då behöver jag även klippa mig. Mitt hår är naturligt tjockt, djävligt tjockt. Det spelar inte någon roll om jag har wax eller liknande i det utan det puffar ut iaf när det är som värst. Jag klippte mig tidigt under juni månad senast och försökt hålla mig från att klippa mig för att se hur det blir efter 3~ månader i hopp om att jag ska slippa frisören där. Nu överväger jag faktiskt att klippa mig därborta också en gång åtminstone. Som det är nu är fördjävligt faktiskt. Det går knappt att forma det och när jag duschat håret och det torkat naturligt sticker luggen ut på högersidan som en djävla baronmustasch. Fattas bara att jag sitter och rullar den också. Jag hatar mitt hår. Inte för längden utan för att det är så djävla tjockt. Gunnar tycker att jag inte ska klaga för han har tunnt hår istället, men de som inte haft hår som mig förstår inte vad djävla jobbigt det är. SPONGE.

Sen vill jag göra reklam för Spotify. Jag tror aldrig jag varit med om något bättre än Spotify faktiskt. Helt brilliant. Kör man gratisversionen måste man lyssna på reklam till och från, men det är inte alls ofta och så finns det reklam i själva programmet också, men det är inget som är jättestörande. Det finns djävla mycket musik där faktiskt och jag har dessutom hittat grupper där som jag aldrig hört förut men börjat gilla efteråt. Funderar faktiskt på att köra ett premium account för att stödja dem. Som sagt, brilliant idé, brilliant program... och bäst av allt är att jag kommer att använda det i Japan :D

Nu avrundar jag detta långa inlägg och tackar för mig denna dag. Dags att öva på kanji så här på kvällskvisten en sista gång.

Sweden vs Israel, bout XX

Under de senaste dagarna har nog de flesta av er, som håller sig uppdaterade på nyheterna, läst eller sett om hur Israel anklagar Sverige för att regeringen inte fördömmer en artikel skriven i Aftonbladet. Artikeln skrevs av en frilansjournalist och författare Donald Boström (artikeln kan läsas här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab) och har på senaste tid alltså varit väldigt omdebatterad. Den första ”officiella” reaktionen från Svenska ambassaden i Tel Aviv, Israel, gav vika väldigt snabbt och bad om förlåtelse och tog avstånd från artikeln... Men den officiella reaktionen, som kom någon dag senare från Carl Bildt till att börja med, var att man inte tänkte be om förlåtelse. Både Bildt och Reinfeldt har påpekat att det hela handlar om yttrandefrihet och att regeringen inte kan bryta mot grundlagen, som säger att man inte får förbjuda yttrandefrihet..
Jag måste faktiskt erkänna, även om jag inte står på den blåa sidan, att både Bildt och Reinfeldt hanterat det bra än så länge. Varför ska vi behöva ge vika för Israel när de nu dessutom anklagar oss för detta kan leda till anti-semitism. Jag tror mycket på att de har bäddat upp för sånt hat, om det nu finns något sådant, på alldeles egen hand. Israel menar ju att deras armé är den ”mest etiska” i hela världen.

Jag tycker att Israel tar i för hårt. På en Israelisk nyhetssida kan man läsa hur amerikaner och israeler gör narr av den svenska yttrandefriheten, skojar om ”Hur skulle ni gilla om vi invaderade ert land och tog era organ? Skulle ni kunna stå emot det?”. Dessa personer lär väl knappast hjälpa Israel att se bättre ut efter att de redan hävt ur sig massa skit. Jag ska inte säga att jag är expert på Israel-Palesinakonflikten för då skulle jag ljuga. Men vad jag däremot vet är att har man ingenting att dölja så kan man inte bli såhär upprörda. Vad de skulle ha gjort istället var att dementerar påståendet och går vidare. Vad som händer nu är ju närmare bestämt löjligt från deras sida.

Nu är det drygt två veckor kvar till resan. För några dagar sen hittade jag en ganska rolig kanal på youtube som heter theJapanChannel.com där en australienare bosatt i Japan visar de som är intresserade hur man ska bete i Japan och lite andra småroliga saker. Om ni ska till Japan eller är intresserade kan jag rekommendera att ni tittar på hans klipp. De är väldigt roliga att titta på och det visar upp en hel del saker som Svensson aldrig skulle kunna tänka sig att det finns. Chegg it out: Japanchannel

Listen to your heartbeat

Under cirka 2.5 månader nu har jag haft samma tyngd på min hantel som jag använder här hemma. Av någon anledning kom jag aldrig till skott med att köpa nya vikter, vilket jag äntligen gjorde igår. Nu kör jag 12kg på hanteln och det var länge sen jag kände mig såhär utmattad i armarna, vilket är en djävla härlig känsla kan jag tala om.
Jag har aldrig varit en person som vill ta styrketräning till det extrema och jag kör heller inte på något gym. Jag kör hemma helt enkelt. Jag vet att det inte ger lika mycket eftersom man inte alltid kan isolera eller öka lika mycket som man gör på gym, men jag gör det mest bara för att det är nyttigt och för att armarna ska se lite bättre ut såklart :) Utöver armarna kör jag ben (benböj), push-ups av olika slag, crunches och sit-ups. Faktiskt så har det gett en hel del och jag måste erkänna att det underlättar ju speciellt när man jobbar mycket med att bära saker fram och tillbaka på Konsum. Visserligen jobbar jag ju bara imorgon och söndag, men ändå. Man känner skillnad och det är skönt.

Jag har aldrig haft speciellt bra självförtroende tidigare, men mycket tack vare att jag gick ner i vikt under min tid i Linköping upptäckte jag även hur jag mådde bättre av att inte väga lika mycket som jag gjorde innan. Innan jag flyttade hemifrån vägde jag nog säkert runt 85, give or take ett kilo. När jag flyttade tillbaks från Linköping till Karlskoga hade jag gått ner till runt 67 eller 68kg. På den tiden "tränade" jag inte som jag gör nu heller. Även fast man drack en hel del och blev härdad inom dryckeskonsten hjälpte cyckeln en hel del faktiskt mot allt detta. Linköping är som känt en cykelstad och jag cyklade nämligen till och från skolan varje dag i vilket väder det än var och vilken årstid det än var.

Numer väger jag runt 72kg, vilket jag stannat på faktiskt. Det är också en skön känsla, att man vet att ens metabolism har ökat såpass mycket att man slipper gå upp de där tråkiga kilona som man inte vill ha. Nu har jag ju lite mer muskler också jämfört med förut så att gå upp några kilo muskler är helt ok, men fett tackar jag nej till. Morsan klagar på att jag äter för lite godsaker nu när jag är här, men jag försöker faktiskt tänka så gott jag kan på kaloriintagen. Hon menar att jag kommer gå ner ändå när jag åker till japan, vilket kanske är sant men ändå inte. Jag kommer förmodligen till och med ta med mig mina joggingskor till japan och hitta någon rolig rutt jag kan springa mina två-tre dagar i veckan som jag gör här i Sverige.

Ni tycker säkert att jag pratar för mycket om det här, men för mig är det viktigt och bloggen är till för att jag ska skriva av mig det jag har på hjärtat. Ska jag vara ärlig gillade jag aldrig min egen kropp för 3 år sedan. Jag avskydde den och som sagt tärde det på mitt självförtroende något oerhört. Under den längsta tiden hade jag sådana där byxor som var vida som attan och hade WU-TANG skrivet på bakfickan, bara för att jag inte ansåg att andra kläder passade. När jag väl började använda vanliga straight jeans hade jag storlek 36. Numer använder jag storlek 31 eller 32, beroende på modell och märke. Hur djävla skönt är inte det tror ni?!

In any case, jag var ju i Örebro härom dagen och träffade min söta kompis Stefan. Ute vid slottet fanns det lite roliga konstnärliga föremål och dessa är två av dem som jag tog med Stefans kamera:





Den här bilden häruppe (med slottet) är lite rolig. Ser ni det som sticker upp ur vattnet? Det är en hand som pekar på slottet. Djävligt roligt faktiskt :D

Final Destination

Nu är det knappt 3 veckor kvar till japanresan. Nästan allt är väl klart egentligen... biljett, laptop, nytt pass, en djävla massa energi och en sprillans ny laptopväska... Nästan. Jag köpte en crumpler-väska från webhallen som rymde upp till 17¨-skärmar och hade jag vetat bättre hade jag inte köpt den alls. Den är den största axelväskan jag någonsin sett i hela mitt liv. Och då menar jag STOR. Stor och dessutom helt djävla stel som en planka. Tar jag "på" mig väskan, ser det rent sagt fördjävligt ut. Remmarna kunde lika gärna vara gjorda av någon slags metall för när man sätter väskan på axeln, då ser det ut som att man bär på en tavla ungefär. Skitsnyggt!  En sånhär väska vill man ju gärna att remmarna ska gå lite mer format efter armen, men denna väska, den blir verkligen som en trekant och den vägrar böja sig.
Dessutom när jag kom hem och upptäckte detta till min förtvivlan, kommer morsan upp med en laptopväska hon köpt i Japan, som passar perfekt till min dator. 800kr kostade Crumpler-väskan, som jag inte ens gillar och som jag faktiskt tänker antingen 1. Be farsan lämna på Webhallens butik på Sveavägen (om de nu tillåter det, den skickades ju från deras postorder i Solna.) eller 2. Skicka tillbaks den per post, för 200kr ungefär i frakt. Så kul var det.

Inför resan har jag även försökt att förbereda mig mentalt inför flyget. Det finns väl de som älskar att flyga men jag är en sån person där ordet ”hatkärlek” passar in bra när det gäller flygresor. Det är kul kanske de första 15 minuterna och de sista, men jag kan aldrig släppa min nervositet när jag flyger. Statistiskt sett så är det ju färre flygplansolyckor jämfört med bilolyckor, men då får man även tänka på att antalet flygplan är ju inte lika många heller. Ofta tänker jag i banorna ”hoppas att alla har stängt av sina mobiltelefoner nu”, ”jag hoppas att det inte är en tyfon vid Tokyo när jag landar” och så vidare. Det känns ganska galet, men varje gång jag åker till japan (och hem för den delen) så tänker jag på sånt här.
Men ändå tillhör det ändå det stora hela på något sätt och jag kan inte undvika att småle när jag tänker på att man kan titta ut genom det ovala fönstret och se den blå himlen ovanför alla molnen. Dessutom visar de tydligen Terminator Salvation i september, vilket passar perfekt för min del då jag faktiskt inte sett den än. Sen är det något slags spänningsmoment i att lyfta och landa, det pirrar lite sådär i magen... Jag brukar dock alltid sitta vid sätena närmast gången. Mest för att jag ska kunna gå ifrån när jag vill, men även för att jag ska kunna komma ut snabbare ur planet. Ja, snabbare ut ur planet, jag hatar att bli ståendes därinne för länge.

Japanskan går bra. Just nu prioriterar jag kanji, för grammatiken är lätt ihågkommet upptäckte jag när jag läste igenom det härom dagen. Jag har som mål att lära mig 150 stycken nya nu under denna och nästa vecka. Det svåra med kanji är att de har två läsningar. Ena kallas för kunyomi, vilket är den japanska läsningen medans onyomi är den ”kinesiska”. Vad skillnaden är läsningarna helt enkelt kommer från respektive land (fast den kinesiska läsningen uttalas ju inte likadant som i Kina då).

Moving right along, jag var till optikern idag och beställde provlinser. Jag har inte haft linser på ett tag, men det ska väl inte vara några problem hoppas jag. Ska bli skönt att kunna springa runt och ha sig utan att använda glasögon... Underlättar ju faktiskt ganska mycket när man exempelvis fotograferar. Jag har nog aldrig träffat på en optiker med en sån ful mun. Hon svor och hade sig, men var djävligt trevlig och rolig dessutom så det var OK!

Igår var jag i Örebro och träffade Stefan och hans flickvän Ellinor som jag inte träffat sedan midsommar. Vi snackade en hel del om krimskrams. De är på G att köpa bostadsrätt dessutom och jag hoppas verkligen det går vägen! De är djävligt söta tillsammans faktiskt. Jag fick även svar från fotografen i Japan, Masuda. Han kom med prisförslag på begagnade objektiv och kamerahus. Jag blev faktiskt glatt förvånad när jag såg att macroobjektivet jag lånade av min kompis Gunnar kostade så lite som 1850kr (gårdagens valutakurs). Nytt kostar den väl runt 5500 tror jag så den tänker jag nog slå till på åtminstone. Sen får jag se om jag byter upp mig till ett bättre kamerahus, men det får vänta lite tills jag vet om jag får stipendium eller inte...

Det får duga för dagen! LATER!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0